Sverige har en kronisk brist på specialistläkare. Bara inom min egen specialitet, allmänmedicin, behöver regionerna enligt Läkarförbundets senaste rapport anställa 4 400 distriktsläkare under de kommande åren [1]. Dessa läkare ska genomgå hela utbildningskedjan, och varken vi som jobbar inom vården eller patienterna vi ska ta hand om har råd med onödiga väntetider. I och med det nya läkarprogrammet står vi inför ett skifte där allmäntjänstgöringen (AT) ska fasas ut och bastjänstgöringen (BT) ska införas på bred front. Här får regionerna inte upprepa samma misstag som i nuvarande system, där vi under lång tid har sett en trend med för få platser, vilket har medfört en allt längre väntetid till AT-tjänster.

När de första studenterna från det nya läkarprogrammet tar examen sommaren 2027 behöver svensk sjukvård vara redo. Då måste det finnas tillräckligt många platser både för ST och BT. I det nuvarande systemet har regionerna inte helhetsbilden och ser endast till sina egna behov – och ibland bara till den egna kliniken. Genom en statlig dimensionering och samordning av utbildningstjänster kan vi möta behovet. Det är oansvarigt och ett otroligt resursslöseri att låta underläkare fastna i systemet på otrygga vikariat. Som Sonia Widén skrev i Dagens Medicin [2]: vilka vikarierar egentligen alla dessa underläkare för?

Nyligen kunde vi glädjande nog läsa om ett gott exempel: Region Stockholm har lyckats öka antalet ST-läkare i allmänmedicin för att på sikt kunna uppnå målet 1 distriktsläkare per 1 100 invånare [3]. Det är otroligt viktigt att aktivt jobba mot det målet, dels för arbetsmiljön i primärvården, men också för att kunna möta befolkningens vårdbehov, som står inför stora förändringar. För att lyckas med en sådan rekrytering krävs långsiktig planering, men framför allt att våga satsa resurser, vilket Region Stockholm i det här fallet verkar ha gjort. Samtidigt är det beklämmande att det på flera håll i landet fortfarande råder anställningsstopp för utbildningstjänster. Förra året var det endast tre av landets 21 regioner som hade antagit en handlingsplan för att nå riktvärdet 1 läkare på 1 100 invånare [4].

Att öka antalet utbildningstjänster är bara det första steget. Sedan måste man också få folk att vilja söka dessa och därefter stanna inom vården. Vi har sett att lönerna för läkare tidigt i karriären under lång tid har halkat efter övriga grupper i samhället, vilket medför att det blir allt mindre attraktivt att arbeta som läkare i den svenska sjukvården. Detta har bland annat resulterat i att läkare väljer att åka till Danmark för att göra KBU i stället för att stanna i Sverige [5]. Vi har också under flera år sett hur antagningspoängen till läkarutbildningen sjunker och att läkaryrket inte längre är med på gymnasieelevers topplistor över tänkbara karriärvägar. Detta kan förstås delvis bero på den ständigt negativa rapporteringen om sjukvården, men om lönerna inte är konkurrenskraftiga jämfört med den övriga arbetsmarknaden kommer incitamentet till att sätta sig sex år i skolbänken för att bli läkare att minska ytterligare.

Till skillnad från omvärldsläget, som är ständigt föränderligt och därmed gör det svårt att dimensionera och planera, har vi en mycket klar bild av hur demografin i samhället kommer att förändras. En allt mindre grupp i arbetsför ålder ska ta hand om en allt större åldrande befolkning. När allt kommer till kritan är det en patientsäkerhetsfråga: vi måste se till att det finns tillräckligt med läkare för att möta vårdbehovet. Det finns därför ingen anledning att vänta med att agera – någon måste ta ett helhetsgrepp om utbildningstjänsterna.

Det första steget bör vara att partierna samlar sig i Vårdansvarskommittén kring utbildningsansvaret. Staten måste skaffa sig mandat och verktyg att uppdra åt regionerna hur och var behovet av specialistläkare måste mötas genom tillräckligt många ST-tjänster. Kompetensförsörjningsansvaret är för strategiskt viktigt för att lämnas utan verktyg. Staten måste kunna styra dimensioneringen och samordningen av utbildningstjänster. Det är dags att lyfta bort det ansvaret från regionerna.