Läkarkåren står som bekant inför den största omställningen på 50 år när de första studenterna från det 6-åriga läkarprogrammet examineras sommaren 2027. I stället för att göra AT-tjänst under 18 till 21 månader har de studerat en extra termin på universitetet. ST blir förvisso ett halvår längre, men 6–12 månader består av den obligatoriska BT-delen, vilket gör tiden för »resterande ST« i normalfallet till 4,5 år, i stället för som i dag 5 år.

Summerar man det hela ser man ganska snabbt att den nyblivna specialisten kommer att ha 12–15 månader kortare arbetslivserfarenhet, och i värsta fall dessutom ha gjort ett halvår kortare tid av »resterande ST«, alltså den tid där man i störst utsträckning ackumulerar kunskaper relevanta för sitt arbete som specialistläkare.

Blir det dessutom som Läkarförbundet vill [1], att vikariatstiderna blir kortare från examen till första utbildningstjänst, så kommer den färdiga specialisten ha än mindre erfarenhet. En av målsättningarna med utbildningsreformen var att få fram specialistläkare snabbare, men vi ifrågasätter huruvida nackdelarna med det nya systemet har diskuterats tillräckligt.

Ytterligare en konsekvens av omställningen är att ST-läkare inom de specialiteter som historiskt sett har haft flest AT-läkare riskerar att behöva göra mindre kvalificerade arbetsuppgifter än tidigare. BT-läkarna är placerade inom den akuta sjukvården betydligt kortare tid än AT, och detta kombinerat med högre lönekostnader för BT-läkare innebär att ST-läkare kan komma att behöva bemanna avdelningarna i större utsträckning än i dag. ST-läkare riskerar att bli framtidens avdelningsunderläkare [3], vilket kan leda till mindre tid på mottagningar och i operationssalar.

Vi är oroade över framtidens specialistläkares kompetens. Som vi ser det finns det två vägar att gå. Antingen så går man mer uttalat än i dag på författningens målstyrning och mindre på tidsstyrningen, vilket vi bedömer bör ha effekten att de flesta ST-läkare behöver längre tid än minimitiden 5,5 år, eller så nöjer man sig med att få fram mindre kompetenta specialister jämfört med i dag och hoppas att arbetsgivarna ska ta höjd för detta i planeringen av verksamhet och fortbildning. Det finns givetvis risker med det – Läkarförbundet har exempelvis pekat på att fortbildningen för specialistläkarna försämras [2].

Specialistföreningarna har en viktig roll att spela i detta. I dag planerar de flesta regioner sin ST efter specialistföreningarnas rekommendationer. Vi bedömer att ett intensivt arbete med 2021 års förordning kombinerat med en viss pragmatism kan leda till rekommendationer om hur studierektorer, handledare och verksamhetschefer ska förhålla sig till detta nya landskap. Varje specialitet behöver komma fram till vad som är vitalt att kunna inom just det området och hur detta kan omsättas i ett anpassat långt ST-program.

Vi höjer också ett varningens finger för att vårdgivarna kan börja tävla med varandra om att attrahera läkare genom en kortare ST än normen om specialitetsföreningarna håller hårt i att normtiden behöver vara längre än 5,5 år.

Vi tror dock att mycket går att överbrygga med mer eller mindre obligatoriska specialisttentamina. Att specialitetsföreningar, studierektorer och verksamhetschefer rekommenderar genomförande av specialitetstentamen, och att arbetsgivarna sedan efterfrågar godkänd sådan före tillsättning av specialisttjänst, ter sig som en rimlig lösning i det framtida kompetenslandskapet och är något som vi tror kan hjälpa arbetsgivarna att värdera specialistläkares kompetens korrekt i framtiden.