Replik. I en artikel i Läkartidningen antyder författare som representerar HLR-rådets arbetsgrupp »Etik inom HLR« att det är farligt och oetiskt att utföra hjärt–lungräddning [1]. Man blandar friskt och onyanserat medicin och etik med en stor portion filosofi. Budskapet står i kontrast till den nytta som hjärt–lungräddning kan ha.

Författarna anger att så kallade frivilliga livräddare ställs inför etiska risker. Man jämför vad som sker på sjukhus med vad som sker på gatan eller i hemmet, och man anger att detta med fördel hanterats på sjukhus. Detta är långt ifrån sanningen.

Vi har i Sverige, liksom hela västvärlden, skapat ett livräddande system som aktiveras om någon drabbas av plötslig medvetslöshet/hjärtstopp. Systemet aktiverar frivilliga (någon som är på plats eller larmas dit genom exempelvis sms-livräddare), ambulans, brandkår, polis eller väktare, och larmoperatören instruerar hur man utför hjärt–lungräddning över telefon. Systemet har byggts upp effektivt under årtionden och tjänar som förebild för hela världen. Civilsamhället är tränat att reagera.

Mina fyra huvudsakliga invändningar till författarnas påståenden är följande:

  1. Författarna menar att vi inte ska ha överdrivna förväntningar på hjärt–lungräddning. Deras resonemang leder till att den enda metod som vi vet räddar liv, tillsammans med defibrillering, kan ifrågasättas. Vad är då alternativet? Att avstå hjärt–lungräddning och defibrillering?
  2. Författarna skriver att hjärt–lungräddning kanske ges till individer utan chans till överlevnad. Vem vet något om dessa chanser? Vidare argumenterar författarna att vi ska avstå från att ge hjärt–lungräddning/defibrillera, eftersom det kan vara farligt. Detta gäller ju alla som är först på plats, såväl ambulanspersonal som räddningstjänst.
  3. Författarna menar att hjärt–lungräddning riskerar att skada den drabbade och revbensfrakturer kan uppstå. Detta är ett välkänt argument från 80-talet. Är man inte medvetslös när någon inleder hjärt–lungräddning märks det snabbt. För en effektiv och adekvat hjärt–lungräddning krävs inte sällan djupa kompressioner, då revben kan skadas.
  4.  Författarna skriver att det kan innebära risker och leda till obehag att vara en frivillig livräddare (s k bystander). Ska vi på grund av detta i stället uppmana dem att inte göra något alls?

De som jobbar med dessa frågor har en lång erfarenhet av problematiken som författarna lyfter fram, men jag vill tro att de på inget vis känner igen sig i oron/frågeställningarna som författarna anger. Nyttan överstiger vida eventuella risker. Det motto som Svenska HLR-rådet under årtionden har jobbat med är, och bör även i framtiden vara, att man aldrig ska tveka att göra något vid plötslig medvetslöshet/hjärtstopp. Det enda fel man kan göra är att inte göra något alls. Detta faktum är odiskutabelt den enda vägen att gå.

Min oro är att budskapet som författarna förmedlar skickar otydliga och felaktiga signaler om att hjärt–lungräddning och defibrillering är både farligt och olustigt, men också meningslöst.

Läs mer
Risker med hjärt–lungräddning vid larm om misstänkt hjärtstopp