Obesitas är ett problem som inte har undgått någon. I en nyligen publicerad Lancet-artikel [1] understryks ånyo de globala konsekvenserna, inte minst i länder som tidigare kämpat med undernäring och som nu vill ta del av den uppseglande vällevnaden – till ett katastrofalt pris i form av ökande obesitasproblematik. Samtidigt har GLP-1RA (glukagonlik peptid 1-receptoragonister), som har revolutionerat obesitasvården, ännu bara varit tillgängliga i den välsituerade världen. Läkemedel som semaglutid visar sig utöver viktkontroll även ha gynnsamma effekter på bland annat kardiovaskulär sjukdom. Men myntet har två sidor.

I ett debattinlägg i JAMA diskuteras konsekvenserna av upphörande med medicineringen [2]. Mellan 30 och 70 procent av de behandlade i USA har slutat ta GLP-1RA inom ett år. Konsekvensen är inte oväntad: vikten går upp och de kardiovaskulära protektiva effekterna på glukoskontroll, blodtryck och kolesterolnivåer minskar. I USA har motsvarande metabola försämringar setts när patienter satt ut sina statiner.

Att ta en injektion i veckan har visat sig vara förvånansvärt hanterbart och är sällan en anledning till att upphöra med behandlingen. Även om gastrointestinala biverkningar kan uppstå är dessa påfallande måttliga och övergående. Dock har långtidsanvändningen hittills varit begränsad, och enstaka allvarligare biverkningar har rapporterats.

Skälen till att en effektiv medicinering avbryts kan vara flera. Obesitas är väldokumenterat vanligare i grupper med låg socioekonomi. Många av dem som verkligen har betydande nytta av behandling med GLP-1RA kommer inte att ha råd i längden, eftersom de själva får stå för hela kostnaden om indikationen enbart är obesitas. Dessa läkemedel är dyra! Utöver det har tillgången till GLP-1RA för obesitas tidigare fluktuerat, vilket har lett till att vissa patienter tvingats upphöra med medicineringen. Tillgången torde emellertid framöver vara stabilare.

Ytterligare en förklaring till att läkemedelsbehandling avslutas är att effekten av viktnedgången underlättar möjligheten att komma till olika typer av kirurgi, det vill säga GLP-1RA är en så kallad brygga till kirurgi. Läkemedlet har därmed framgångsrikt fullgjort sin uppgift.

Författarna till JAMA-inlägget understryker de sociala, etiska och ekonomiska konsekvenser som har uppstått när läkemedel med dokumenterad effekt inte kan komma att nyttiggöras för dem som bäst behöver det.

Obesitasforskarnestorn George Bray sammanfattade i ett sammanhang vad som kan synas som en truism: »Drugs work as long as they are taken«, vilket ju gäller läkemedelsbehandling av alla kroniska sjukdomar.

Att samtidigt intensifiera levnadsvanebehandlingen för att optimera effekten av GLP-1RA-behandling kan leda till lägre läkemedelsdoser och är även en bra grund för att hålla den nya vikten efter läkemedlets utsättning.

Att dessa läkemedel förändrat obesitasterapin är uppenbart, och i »pipelinen« ligger många preparat med ännu högre effekt. JAMA-inlägget belyser komplexiteten som följer med dessa framtida potenta behandlingsmöjligheter, men påtalar samtidigt vikten av att utveckla strategier för att långsiktigt optimera behandlingen, inte bara vad avser insättningen.

När plötsligt GLP-1RA-preparaten blev tillgängliga sågs detta med rätta som en efterlängtad revolution. I vanlig ordning visar det sig dock att varje framgång har oförutsedda konsekvenser som framtvingar konstruktivt nytänkande.

Ylva Trolla Lagerros har som en del av sin kliniska tjänst varit lokal prövningsledare för en global fas 3-studie driven av Boehringer Ingelheim under januari 2024 till februari 2025. Hon mottog ingen personlig ekonomisk ersättning för detta.