Fragilitetsfrakturer är ett folkhälsoproblem med stora konsekvenser både för enskilda individer och samhället. I Sverige behandlas årligen 80 000–90 000 fragilitetsfrakturer, varav 15 000–16 000 är höftfrakturer. Varannan svensk kvinna och var fjärde man över 50 år förväntas drabbas av en fragilitetsfraktur [1, 2].

År 2070 beräknas Sveriges befolkning ha vuxit till 11,8 miljoner och andelen >64 år ha ökat till 25 procent [3]. I takt med en växande och åldrande befolkning kommer även förekomsten av fragilitetsfrakturer att öka. Enligt International Osteoporosis Foundation beräknas antalet fragilitetsfrakturer i Sverige öka med 30 procent från år 2019 till 2034 [4, 5].

Bland fragilitetsfrakturerna utmärker sig höftfrakturer genom högst morbiditet och mortalitet. För individen medför en höftfraktur bland annat varierande grad av smärta, försämrad gångfunktion samt ökad risk att inte kunna återgå till tidigare boendeform [6]. Ettårsmortaliteten efter höftfraktur i den svenska befolkningen >50 år uppgår till 25 procent [7]. Den höga mortaliteten återspeglar en multisjuk, skör och åldrad patientgrupp.

Majoriteten av alla fragilitetsfrakturer orsakas av en underliggande benskörhet (osteoporos, osteopeni) i kombination med ett lågenergifall. Den sekundära frakturförebyggande behandlingen består av skelettstärkande läkemedel samt fallförebyggande åtgärder [2, 8]. Indikationen för läkemedelsbehandling grundar sig på sammantagen frakturrisk: ju högre risk, desto starkare indikation. Förstahandsval vid läkemedelsbehandling av osteoporos är bisfosfonater, där infusion zoledronsyra 5 mg iv årligen i 3–5 år rekommenderas framför veckotablett [9, 10]. I prospektiva randomiserade studier minskar zoledronsyra frakturrisken med 34 procent och mortaliteten med 28 procent efter höftfraktur [11]. Därtill har zoledronsyra effekt även vid osteopeni [12, 13].

En fragilitetsfraktur medför ökad risk för nya frakturer, särskilt under de första två åren. Det finns således stora vinster med tidiga frakturförebyggande insatser, både för den enskilda individen och samhället [14, 15]. Säkerställande av frakturkedjor med frakturkoordinatorer i syfte att systematiskt identifiera, riskvärdera, utreda och vid behov behandla patienter >50 år med fragilitetsfraktur lyfts fram som en åtgärd med högsta prioritet både i Socialstyrelsens nationella riktlinjer och i »Vårdförlopp osteoporos – sekundärprevention efter fraktur« [2, 8].

Trots dessa rekommendationer föreligger en kraftig underdiagnostisering och underbehandling av benskörhet hos patienter som haft en fragilitetsfraktur [2]. Få svenska höftfrakturpatienter erhåller sekundärpreventiv skelettstärkande läkemedelsbehandling, och de regionala variationerna är stora [16].

I flera andra länder finns initiativ till att ge skelettstärkande behandling med zoledronsyra efter operation av höftfraktur redan när patienten är kvar på ortopedisk, ortogeriatrisk eller geriatrisk vårdavdelning [17]. I Norge har denna rutin införts på bred front sedan flera år. Den stora norska Nofract-studien visar att en strukturerad frakturkedja, där inneliggande behandling med zoledronsyra efter höftfraktur ingår, ger signifikant minskad risk för nya fragilitetsfrakturer och mortalitet [18].

I februari hölls ett möte på Södersjukhuset i Stockholm om ett liknande, och för Sverige relativt nytt, arbetssätt med tidig behandling med zoledronsyra efter höftfraktur. Erfarenheter och resultat från Norge presenterades, liksom från svenska enheter som infört liknande modeller: Södersjukhuset, Lasarettet i Ystad, Universitetsjukhuset Örebro och Karlskoga lasarett. Deltagarantalet på mötet visar på ett tydligt ökat intresse för detta pragmatiska arbetssätt bland vårdaktörer och enheter som handlägger höftfrakturer runt om i Sverige.

Att förebygga nya fragilitetsfrakturer gagnar inte bara patienter, utan innebär också en mer kostnadseffektiv vård: en engångsdos zoledronsyra med effekt i över ett år kostar 196 kronor, att jämföra med den genomsnittliga uppskattade kostnaden för en höftfraktur under det första året på cirka 130 000 kronor (med 2005 års penningvärde) [19].

Vi vill med detta uppmana till ökat lokalt, regionalt och nationellt samarbete för bättre frakturprevention i Sverige. Fokus bör ligga på införandet av pragmatiska och resurseffektiva frakturkedjor som möjliggör tidig skelettstärkande behandling och fallpreventiva insatser, särskilt för patienter med hög frakturrisk.