I Läkartidningen florerar myter om vad löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror på [1]. Ledande företrädare för tongivande fackliga grupperingar använder myterna som förklaringar, vilket hindrar en mer kunskapsbaserad och ändamålsenlig dialog och samverkan för att åtgärda en ojämställd verklighet.

Myt: Kvinnor är sämre på att löneförhandla. Nej, Magnus Isacson (Svensk förening för allmänmedicin), kvinnor är inte för snälla när de löneförhandlar. Det är en seglivad och skadlig myt att inga löneskillnader skulle kvarstå om kvinnor bara vågade fråga om högre lön. Studier visar att kvinnor inte får löneförhandla i samma utsträckning som män, trots att de tar initiativ till det i samma utsträckning, om inte oftare [2]. Kvinnor som löneförhandlar blir bestraffade och uppfattas bland annat som aggressiva, trots att deras framtoning inte skiljer sig från männens [3, 4]. Dessutom får vi ofta höra från våra medlemmar att de inte kallas till lönesamtal under sin graviditet eller föräldraledighet och att de olagligt nekas adekvat löneförhöjning under föräldraledigheten i enlighet med tidigare prestation.

Myt: Kvinnor vill inte bli chefer. Tack, Linus Axelsson (Svensk kirurgisk förening), för din anekdot om hur gamla chefslöner hänger kvar. Vi måste verka för att de med kompetens, lämplighet och talang för ledarskap rekryteras till ledande roller i vården. Vi har varit lika många kvinnor som män på läkarutbildningen i över 30 år. Strukturella orsaker till att det fortsatt råder en tydlig överrepresentation av män i det översta ledar- och löneskiktet måste genomlysas. Forskning visar att ambitionerna och kvalifikationerna är desamma, men att de strukturella hindren är större för kvinnor [5-7].

Myt: Kvinnors deltidsarbete är självvalt. Kvinnliga läkare arbetar deltid i större utsträckning än män, enligt Läkarförbundets egna siffror [8]. Uppfattningen att deltiden är självvald är problematisk. Män med småbarn fortsätter att arbeta heltid, medan kvinnor som får barn går ned till deltid, trots att kvinnorna som arbetar deltid vill jobba mer [9]. Detta tyder på strukturella orsaker till kvinnors deltidsarbete: män ägnar mer tid åt förvärvsarbete och kvinnor ägnar mer tid åt obetalt hemarbete [10].

Kvinnliga läkare uppger arbetsrelaterad ohälsa som orsak till deltidsarbete i större utsträckning än män [8]. Samtidigt visar forskningsöversikter att kvinnor och män som faktiskt utför samma arbetsuppgifter på samma arbetsplats drabbas av arbetsrelaterade besvär i lika stor utsträckning [10, 11]. Fler och fler män uppger att arbetsbelastningen har lett till att de gått ned till deltid och funderar på att lämna yrket. Både mäns och kvinnors deltidsarbete är således ofta en konsekvens av strukturella och kulturella faktorer i samhället och arbetsmiljön. Att genusaspekter behöver beaktas är självklart, och orsakerna till ofrivillig deltid behöver belysas och åtgärdas för en hållbar, högkvalitativ och hälsofrämjande arbetsmiljö inom vården.

För att införa effektiva åtgärder behöver vi utgå från fakta och kunskap om dagens situation. Lönefrågan måste ses som en pusselbit i arbetet med en jämställd arbetsmiljö. Diskriminering av kvinnor är vanligare i alla delar av karriären [12, 13], det finns könsskillnader i förväntningar och bemötande [12], gravida läkares arbetssituation är otrygg, rekryteringsvägarna är inofficiella och specialitetsvalet könssegregerat [14, 15] och löneskillnader kvarstår. Gemensamma satsningar behövs för att komma till rätta med dessa problem. Därför vill vi se fler samtal mellan fackliga och specialitetsbundna organisationer så att arbetet gentemot arbetsgivare är fruktsamt och enat, i stället för infekterat av seglivade myter.

Läs mer
»Förskräckligt att det fortfarande är så 2025«
Specialiteterna där männen tjänar mest