För några månader sedan kom en rapport från Socialstyrelsen som visade att 70 procent av läkartiderna på Bup går till att hantera antingen utredningar eller behandlingar av ADHD [1]. Därefter har en diskussion om undanträngningseffekter följt [1-7].
Prevalensen av ADHD hos pojkar i åldern 10–17 år förväntas nå 15 procent innan utvecklingen planar ut [8], vilket kan jämföras med internationella siffror på 5–7 procent [9, 10]. Många faktorer spelar in i den plötsliga ökningen av diagnosen, såsom ökad kunskap och medvetenhet. Forskningen går framåt, och vi lär oss hela tiden mer och mer om den heterogena symtombilden och tillståndets långtidseffekter.
En viktig faktor bakom ökningen av ADHD-diagnoser ligger i begreppet funktionsnedsättning. En funktionsnedsättning ska föreligga vid ADHD, utöver de klassiska symtomen såsom bristande uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet/impulsivitet. Jag upplever att det har skett en relativisering av begreppet funktionsnedsättning bland läkare. När det tidigare stod i relation till befolkningen i stort, läser jag nu i allt fler utredningar hur funktionsnedsättningen står i relation till individens potential. Begreppet har blivit oändligt töjbart.
Många av dessa utredningar kommer från privata verksamheter som utreder och i bästa fall behandlar ADHD. Hit kan individer söka sig om de känner igen sig i symtomen, som de kanske har tillgodogjort sig genom olika medier men inte fått gehör för när de sökt sig till offentlig vård – kanske för att de hade för hög funktion? Kanske för att deras symtom bättre kunde förklaras av någon annan diagnos eller yttre omständigheter? Vid det här laget har den enskilda individen ofta hunnit bli påläst i vad som krävs för en diagnos.
Samtidigt är incitamenten för dessa företag att ge eller inte ge en diagnos helt annorlunda än för den offentliga vården. De behöver inte oroa sig för eventuella livslånga behandlingar eller för den undanträngning som obönhörligt kommer att ske av mer svaga och vårdbehövande individer i samhället, för att inte tala om den psykologiska effekten på en utredande psykolog som sitter framför en individ som betalat upp till 40 000 kronor ur egen ficka med en uppenbar förhoppning om utredningens utfall.
Främst två saker är bekymmersamma med denna situation. Det första är att inflationen i ADHD-diagnoser drivs av ekonomiska incitament. Det andra är att offentlig vård blir ansvarig för att förskriva läkemedel till individer som fått sin diagnos hos privata vårdgivare, vilket leder till undanträngningseffekter och en ökad nota för skattebetalarna.
Jag anser att marknadsföringen som riktar in sig på att rekrytera individer för ADHD-utredningar behöver begränsas. Däremot behöver man ta till vara kompetensen hos dessa privata aktörer, eftersom den offentliga vården har långa väntetider för patienter i behov av neuropsykiatrisk utredning. Delegera dessa till de privata aktörerna och kom på så vis till rätta med de långa utredningsköerna.
Referenser
- Bedömning av tillgång och efterfrågan på legitimerad personal i hälso- och sjukvården 2025. Nationella planeringsstödet. Delrapport 1. Barn- och ungdomspsykiatrin. Stockholm: Socialstyrelsen; 2025. Artikelnr 2025-1-9383.
- Torkelsson AC. »Diagnoser säljs mot betalning« – Forssmed utlovar ADHD-granskning. Läkartidningen. 18 mar 2025 [uppdaterat 26 mar 2025].
- Holm H. »Ny rekordnivå för adhd-medicinerna«. Svenska Dagbladet. 19 apr 2025.
- Lindell E. Läkare varnar: Adhd överdiagnostiseras. Svenska Dagbladet. 27 jan 2025.
- Lindell E. Krislarmet om BUP: »Undanträngningseffekt«. Svenska Dagbladet. 15 jan 2025.
- Abramowicz N. Ökningen av adhd-diagnoser är ohållbar. Göteborgs-Posten. 5 jun 2025 [uppdaterat 9 jun 2025].
- Tänk om det inte är barnen som behöver diagnoserna – utan skolan [ledare]. Dagens Nyheter. 22 jan 2025.
- Diagnostik och läkemedelsbehandling vid adhd. Förekomst, trend och könsskillnader. Stockholm: Socialstyrelsen; 2023. Artikelnr 2023-11-8862.
- Faraone SV, Banaschewski T, Coghill D, et al. The World Federation of ADHD international consensus statement: 208 evidence-based conclusions about the disorder. Neurosci Biobehav Rev. 2021;128:789-818.
- Posner J, Polanczyk GV, Sonuga-Barke E. Attention-deficit hyperactivity disorder. Lancet. 2020;395(10222):450-62.
Många av de äldre (över 25 år) som får diagnosen har tidigare kunnat kompensera för sina besvär men sviktar senare när livets krav förändras. Det rimliga är att arbeta med gränssättning och daglig struktur i första hand. Detta är i första hand eget ansvar.
Utifrån den lavin av remisser som nu inkommer med privatutredda personer med ADHD så är min spaning att de flesta inte behöver läkemedel utan de behöver förståelse för sina begränsningar och hitta tillbaka till de strategier som tidigare fungerat. Detta är inte sjukvårdens ansvar och framförallt inte specialistpsykiatrins ansvar.
Min slutsats är att de privatfinansierade utredningarna är bra, de ger personer en förståelse för sina besvär på samma sätt som privat psykoterapi ger det för andra grupper. Feltänket ligger i föreställningen att kunna fortsätta en orealistisk livsstil med hjälp av läkemedel.
Men, problemet är ju att patienterna inte får diagnos ADHD om de fortfarande lyckas kompensera för sina svårigheter, inte sant? För psykiatrin ställer för höga krav på funktionsnedsättning och om en fortfarande klarar sig, om än genom att kämpa hårdare än vad som är rimligt att begära, då sätts ingen ADHD-diagnos. Istället så fångas patienterna upp när det redan har gått för långt. De är skuldsatta, har blivit av med jobbet, gått i konkurs, misslyckats med sina utbildningar, fastnat i missbruk, skilt sig eller blivit långtidssjukskrivna. Och från primärvårdens sida så har vi svårt att få igenom fortsatta sjukskrivningar, trots att det är det patienterna behöver för att orka komma tillbaka till de där rutinerna. De har fått barn med samma diagnoser som har problem i skolan. Istället för mer stöd så lägger de flera timmar per dag på möten med BUP, skola, soc, ekonomiskt bistånd och andra myndigheter.
När det har gått så långt behöver de en diagnos och de behöver stöd av psykiatrin för medicinering med CS. Först när de väl har fått den extra skjutsen så har de kraft att vända situationen komma tillbaka, och efter några år kan också många avsluta behandlingen.
Mitt förslag:
1. Fortsätt gärna med att överlåta ansvaret för ADHD-utredningar på privata aktörer. Ju mindre kaos patienterna har behövt hamna i och ju tidigare diagnos desto mindre insatser behövs för att vända utvecklingen.
2. Ge primärvården möjlighet att skriva ut icke beroendeframkallande läkemedel för att behandla ADHD; att hantera NRI är trots allt inte särskilt mycket svårare än att hantera SNRI eller NDRI och alfa-blockerare motsvarande guanfacin/klonidin använder vi ju redan dagligen för att behandla såväl BPH och hypertoni.
3. Överlåt ansvaret för Pegasus/Hesslinger till primärvården
4. Överlåt förstås även den ekonomiska ersättningen för ovanstående uppdrag till primärvården
5. Behåll gärna ansvaret för patienter med besvärlig samsjuklighet (samtidig bipolär sjukdom, hjärtsvikt, epilepsi, psykossjukdom mm) och ta även emot de patienter som är non responders på de behandlingar som erbjuds via primärvården.
