Jag är ST-läkare i psykiatri och före sommaren gjorde jag en randning inom barn- och ungdomspsykiatrin. Inför sommarlovet ökade trycket på Bup markant, och vi såg ett växande antal remisser med formuleringen »frågeställning ADHD«.

Jag träffade flera barn som remitterats för neuropsykiatrisk utredning. Gemensamt för många var att de i skolan beskrevs som högljudda, konfliktsökande, fysiskt aktiva och svårstyrda, men utan tecken på funktionsnedsättning i andra miljöer. I samtal med föräldrarna framträdde en annan bild: barnen fungerade väl i hemmet, hade god impulskontroll, sov bra, klarade vardagsrutiner och visade inga tecken på överdriven motorisk oro.

Efter noggranna bedömningar, i samråd med vår bedömningsgrupp, fann vi för dessa fall inga skäl att genomföra psykiatriska utredningar. I stället rekommenderade vi att skolan först arbetar vidare med specialpedagogiska anpassningar och strukturerat stöd. Remisser som dessa tar tid och resurser från en redan hårt belastad verksamhet, och följden blir att barn med ett verkligt psykiatriskt vårdbehov trängs undan.

Självklart finns det barn med oupptäckt ADHD, autism eller andra neuropsykiatriska tillstånd, där tidig upptäckt är avgörande, men det vi ser här är något annat. Skolan remitterar allt oftare till Bup i hopp om en diagnos som kan förklara eller »lösa« barnets beteende i skolan. Utredningen ses som en genväg till resurser, när det i själva verket borde vara en sista utväg efter att pedagogiska insatser prövats.

Det här är ett mönster som både riskerar att skada barn och att försvaga vårdens funktion. En diagnos är ett verktyg för förståelse, inte ett sätt att organisera skolan. När utagerande beteenden eller bristande följsamhet direkt tolkas som tecken på neuropsykiatrisk problematik förlorar vi nyanserna och riskerar att sätta etiketter på barn som egentligen reagerar på en otillräcklig skolmiljö.

Skolinspektionen har i flera granskningar visat att skolor ofta brister i det förebyggande och främjande arbetet och att stödinsatser sätts in sent. Elevhälsan kan sakna rutiner för samverkan och riskerar därför att vänta med att identifiera behov av särskilt stöd i väntan på extern utredning [1]. Detta sker trots att skollagen kräver att stöd ska ges utifrån elevens faktiska svårigheter, inte från en diagnos [2].

Samtidigt vet vi att andelen barn och unga med ADHD-diagnos har ökat med uppemot 50 procent mellan åren 2019 och 2022 [3]. Det väcker frågor om huruvida alla dessa diagnoser verkligen speglar en bestående funktionsnedsättning eller om vi ibland använder medicinska begrepp för att hantera skolans problem.

Jag är fortfarande under utbildning, men redan nu ser jag riskerna med denna utveckling. När vi låter remissflöden till Bup styras av skolans behov av kontroll i stället för barnens faktiska behov av vård hamnar både barnen och psykiatrin i kläm.

Vi behöver en tydligare gemensam linje mellan skola och vård: tidiga anpassningar, starkare elevhälsa och samverkan innan remiss skickas. Alla barn som inte fungerar i skolan har inte ADHD – men alla barn har rätt till en skola som möter deras behov.