Är det omätbara värdelöst?

Region Jämtland Härjedalen bär sig inte ekonomiskt, och vi behöver prioritera var vi ska lägga våra resurser. Jag har full förståelse för att det leder till svåra beslut. Jag är stolt över min arbetsplats och tycker mycket om både mina fina kollegor och min chef.

För att spara pengar på min enhet, infektionskliniken i Östersund, beslöt man att vi under en period framöver ska dra ner våra sängplatser från 17 till 12. Det kan tyckas som en rätt blygsam förändring, men hos mig infann sig ändå en sorg. Sorg över att det är här vi hamnat i sjukvården. Pengar sparas oftast på dem som är allra närmast kärnan i det vi gör, själva anledningen till att sjukvården finns: patienterna.

Ordet »patient« kan härledas från det grekiska ordet »patos«, lidande. Vi läkare är satta i den här världen för att hjälpa dem som lider, och vi gör det efter bästa förmåga. Vi väger riskerna mot nyttan av våra interventioner. »Primum non nocere«, som det heter – det första är att aldrig skada.

Rimligen följer även vår ledning dessa principer när de implementerar organisatoriska förändringar. Riskerar denna intervention att skada? Överväger nyttan riskerna? Och inte minst – vad har vi på fötterna för att fatta kloka beslut?

För att kunna utvärdera vill vi mäta, och väldigt mycket inom vården både kan och ska mätas. Problemet är att en hel del av det arbete som görs på en vårdavdelning inte låter sig fångas av siffror. Detta är egentligen inga nyheter och helt självklart. En bekant till mig som bland annat har forskat på sjukvårdsorganisation tyckte att jag slår in öppna dörrar, men för mig som försöker arbeta i organisationen är upplevelsen att dörrarna är stängda.

Tidigare i år blev jag själv patient och tillhörde plötsligt dem som lider. Jag hade råkat ut för en infektion, och för att hitta den så röntgades jag. Man hittade förändringar som behövde följas upp, och en gnagande oro infann sig hos mig: tror mina kollegor att jag kan ha cancer? Mitt i detta hade jag oturen att drabbas av ytterligare en infektion. Jag blev inlagd på min egen avdelning och fick förmånen att uppleva vården från andra sidan.

När man är sjuk är man inte alltid så rationell. Jag var rädd. Ledsen. Utsatt. När en av våra kloka undersköterskor såg det tog hon min hand, jag föll i gråt och hon kramade mig. Sådant går inte att mäta. Det betyder inte att det saknar värde. För mig just där och då betydde det allt.

Jag tror att mycket av det som går att mäta i vården saknar värde. Exempelvis skulle vi kunna mäta antalet avsteg från hygienreglerna som undersköterskan gjorde sig skyldig till när hon gav mig omsorg, men frågan vi måste ställa oss innan vi mäter är varför vi mäter och om det vi mäter verkligen har betydelse. Att någon har kvantifierat en del av verksamheten uppfattas ofta som något bra, men det är ju inte säkert att så är fallet.

Inför regionens nerdragning fick jag ett papper i min hand för att mäta hur många patienter av olika kategorier som vårdades hos oss, enligt utsago för att regionen ska kunna följa upp förändringen. Det var oklart för mig vad det var som skulle följas upp. Majoriteten av våra patienter är gamla och multisjuka. De behöver inte någon specifik infektionsmedicinsk kompetens, och jag misstänker att det kan vara det papperet var till för, nämligen att visa att det här gick bra: vi klarade oss med färre platser.

Kanske gör vi det. Men någonting omätbart riskerar att gå förlorat.

Det är heller inte säkert att det sparar pengar för regionen i stort, för någonstans ska patienterna ta vägen. När de dessutom flyttas runt är det ofta svårare att göra de kloka kliniska valen. Så ett möjligt utfall för regionen i stort är att det blir precis tvärtom, att kostnaden ökar. Men det kommer vi inte få veta, för obändigt låter sig inte dessa komplexa saker inom vården mätas. De vill liksom inte passa in i våra Excelark, men jag vill ändå hävda att detta »det omätbara«, som Jonna Bornemark så fint beskriver i sin bok »Det omätbaras renässans«, besitter ett värde som ofta överstiger det mätbara.

Så vad gjorde jag då med papperet? Jo, jag fyllde i det efter bästa förmåga, men jag bad också en bön för att människorna som ska läsa papperet ser det för vad det faktiskt är: ett »värdelöst« papper.