Är det så konstigt att myndigheterna inte litar på oss läkare?
En cocktail av oseriösa läkare och slappa politiska ramar gör att förtroendet för läkarkåren rämnar.
Det blev ingen skattesubvention för GLP-1-analoger vid obesitas. Det var ett väntat beslut från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), eftersom det skulle kosta lika mycket som hela läkemedelsbudgeten – cirka 40 miljarder kronor – om alla med övervikt fick Wegovy för skattepengar [1]. Men det som är verkligt intressant i TLV:s beslut är misstron mot oss läkare.
I beslutet anförs subventionsglidning som en viktig faktor, alltså att vi läkare inte kan hålla oss till reglerna. Wegovy skulle skrivas ut till kreti och pleti om man släppte det fritt, verkar TLV resonera.
Och har de inte rätt i det?
Något av det mest slående i svensk sjukvårdspolitik är den höga tilltron till oss i professionen. Det är så klart fint: låt proffsen vara proffs. Förskrivningsrätten har vi tills vi dör. Avvikelser är systemfel, inte något som individer ska klandras för. För att bli av med sin legitimation i Sverige måste man ha betett sig mycket, mycket olämpligt, helst upprepade gånger.
På 90- och 00-talet genomgick svensk sjukvård en rad marknadsliberala reformer, och resultaten ser vi nu. Etableringsfrihet tillsammans med noll vinstbegränsning och mycket låg kontroll har gett bisarra konsekvenser. Nu fungerar inte tilltro som styrmedel längre.
Flera regioner har det senaste halvåret polisanmält oseriösa appläkarföretag [2]. Nyligen gjordes en granskning av företaget Blodtrycksdoktorn som visade att 99 procent av deras så kallade vårdbesök inte var ersättningsbara [3]. Blodtrycksdoktorn är en storförskrivare av GLP-1-analoger: i fjol fakturerade de regionerna 54 miljoner kronor för besök med obesitas som huvuddiagnos [4]. Flera gånger har journalister avslöjat att läkare på vårdappar har förskrivit GLP-1-analoger till normal- eller underviktiga [5]. Och vilka blir följderna för läkarna? Inga.
Denna eviga utomlänstaxa som ger appläkarna högre ersättning när de hänvisar patienter som behöver vård till en riktig vårdcentral än vad den mottagande vårdcentralen får [6] – en absurd regel som, obegripligt nog, ingen lyckas avskaffa.
En ny rapport från Svenska läkaresällskapet belyser vad som hänt med ST-utbildningen sedan stora volymer vård lagts ut på entreprenad för att få upp produktionsvolymen och förkorta köer [7]. När en stor mängd vanliga operationer försvinner från sjukhusen blir det svårt, till och med omöjligt, att utbilda nya specialister.
Rapporten blottlägger också den svaga kontrollen av hur man blir specialistläkare i Sverige. Vårdval hud i Stockholm är skräckexemplet. När privata vårdgivare behövde fler specialister anställde de ST-läkare utan att se till att de fick möta svår hudsjukdom på sjukhusen. Det finns nämligen ingen politisk kontroll eller dimensionering av ST-tjänster i Sverige. Eftersom verksamhetschefen är den som både anställer och signerar papperen för klara specialistläkare som skickas till Socialstyrelsen är kvalitetskontrollen mycket svag. Det finns ingen specialisttenta eller yttre kontroll, bara signerade dokument. Vi har därför fått ett gäng »dermatologispecialister light« i Sverige. Under en period arbetade en tredjedel av alla hudläkare i pengamaskinen Stockholm [8]. Det hela fick Norsk forening for dermatologi og venerologi i ett öppet brev att fråga vad tusan vi sysslar med i Sverige, eftersom våra så kallade specialister genom nordisk harmonisering räknas som specialister även där [7].
Mycket pekar åt ett och samma håll: förtroendet för läkarkåren krackelerar, argumenterar Fanny Nilsson.
Och vad gör Inspektionen för vård och omsorg? De är upptagna med gängkriminella som driver HVB-hem – eftersom man har så extremt svag kontroll även där. Nyligen klämde de dock ur sig ett beslut om att omedelbart stänga diagnosfabriken Psykiatrispecialisterna, en av flera aktörer där man har kunnat köpa en adhd-diagnos [9]. Ivo konstaterar i sin bedömning att verksamheten innebar en fara för patienters hälsa och liv.
Är det då så konstigt att TLV inte litar på oss?
Nej, det är så klart förståeligt – och väldigt beklagligt för alla patienter som, med bättre reglering, skulle kunna få subventionerade livsförändrande läkemedel.
Men det visar också på ett betydligt större problem: ett krackelerande förtroende för hela vår kår, våra specialistbevis och vår fria förskrivningsrätt. Politikens fenomenalt slappa ramar och naivitet i kombination med oseriösa läkare är ett hot mot alla oss.
Hur har vi kunnat låta det gå så här långt?
