Barn i asylprocessen lever i skräck
Under det senaste året har vi mött flera barn som försökt ta sina liv efter utvisningsbeslut – en direkt konsekvens av regeringens asylpolitik.
Vi möter dem varje dag – barnen som inte längre orkar leva. De är barn som förlorat hoppet, inte för att de saknar trygghet just nu, utan för att staten beslutat att den tryggheten ska tas ifrån dem.
Vi arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrin och har under det senaste året sett något vi sällan tidigare upplevt: en kraftig ökning av barn i asylprocessen som söker akut vård efter allvarliga självmordsförsök. På vår avdelning har vi gått från noll till flera barn som försökt ta sitt liv i direkt samband med att familjen fått utvisningsbeslut. Detta har framgått både under akuta samtal och i journalanteckningar. Barnen och deras familjer har beskrivit en omedelbar försämring av det psykiska måendet i samband med beskedet, något som även har bekräftats av olika behandlare.
Detta är ingen tillfällighet, utan en direkt konsekvens av hur asylprocessen ser ut för barn i dag och hur Migrationsverket tillämpar de nya reglerna kring spårbyte.
Många av dessa barn bär med sig svåra trauman från hemlandet. De har genomlevt krig, hot, våld, kidnappningar och sexuella övergrepp. Under tiden i Sverige går de i skolan, skaffar vänner och försöker leva som andra barn, men bakom fasaden finns en ständig rädsla. De vågar inte somna på grund av oron för att bli hämtade mitt i natten. De ser grannar »försvinna« till förvar och hör om familjer som splittras.
Efter utvisningsbesked placeras många barnfamiljer i återvändandeboenden. De förlorar sina hem, möjligheterna att arbeta och sin integritet. De kan inte laga mat eller låsa sin egen dörr. Ovissheten är total – hotet att polis eller myndigheter kan komma när som helst är ständigt närvarande. Flera barn vi mött har levt under dessa förhållanden i nära ett år.
Denna tillvaro är inte bara psykiskt påfrestande – den är direkt skadlig. Socialstyrelsen har i flera rapporter varnat för att barn i asylprocessen löper betydligt högre risk för allvarlig psykisk ohälsa och suicid vid långvarig väntan på beslut [1-4]. Forskning visar att kronisk stress påverkar hjärnans utveckling och leder till svårigheter med känsloreglering, minne och koncentration [5, 6] – symtom som motsvarar dem hos barn som utsatts för våld och försummelse.
Vi ser konsekvenserna. Barn som tidigare fungerat väl i familj och skola och på fritiden tappar ork, isolerar sig, har självmordstankar och försöker ta sitt liv. De beskriver nedstämdhet, ångest, rädsla, sömnsvårigheter, smärta i kroppen och en känsla av att inte vara värda trygghet. Många säger att de inte längre ser någon framtid.
Sverige har gjort FN:s barnkonvention till lag. Den slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet, att barn har rätt till hälsa och att deras åsikter ska beaktas i beslut som rör dem [7, 8]. Ändå ser vi dagligen hur dessa rättigheter sätts ur spel för barn i asylprocessen.
Barnombudsmannen har upprepade gånger påtalat att barnets bästa sällan dokumenteras i asylbeslut, trots lagkrav [9]. Barnens psykiska hälsa vägs inte in och deras röster hörs sällan. Förlängda handläggningstider, ofta över ett år, förvärrar situationen ytterligare. För ett barn innebär detta ett liv i väntan, rädsla och psykisk tortyr.
När ett barn i Sverige försöker ta sitt liv på grund av ett myndighetsbeslut är det inte barnet som har fallerat – det är vi, skriver Margit Farkas och Marianne Karlsson.
Det är oacceptabelt att barn i Sverige år 2026 lever i skräck för att staten ska hämta dem mitt i natten. Barnkonventionen är inte symbolik – den är bindande lag.
Vi uppmanar därför regeringen och Migrationsverket att:
- införa obligatoriska barnkonsekvensanalyser i alla beslut som rör barn
- säkerställa barnpsykiatrisk bedömning när beslut riskerar att skada barnets psykiska hälsa
- följa barnkonventionen i praktiken
- inrätta en oberoende tillsyn av beslut som rör barnfamiljer.
Detta handlar inte om politik, utan om barns rättigheter och medmänsklighet. När ett barn i Sverige försöker ta sitt liv på grund av ett myndighetsbeslut är det inte barnet som har fallerat. Det är vi.
