Dags att skrota lobbyprodukten DSM
Mycket talar för att vi borde skydda oss mot det amerikanska systemet, inte anamma det.
Den amerikanska psykiatriska föreningen har nyligen presenterat en vision för nästa DSM [1-5]. Men varför ska svenska läkarstudenter bli inskolade i en diagnosmanual kantad av överoptimism och kommersiella intressen och utgiven av en amerikansk intresseförening? Det är dags för oss att överge DSM.
Nästan 70 procent av medlemmarna i panelen bakom den förra versionen (DSM-5) hade finansiella kopplingar till läkemedelsindustrin [6]. I den senaste styrgruppen tog 60 procent av läkarna emot icke-redovisade bidrag på totalt 14 miljoner dollar [7]. Av de 19 författarna i den nya kommittén rapporterar knappt hälften kommersiella intressekonflikter (räknat som kopplingar till läkemedelsindustri eller kommersiella bolag).
DSM är varken ett neutralt eller vetenskapligt dokument, utan en lobbyprodukt skapad i en amerikansk kontext.
USA verkar vara en dålig förebild för hur psykiatrisk vård ska bedrivas. Thomas Insel har visat hur systemet är riggat för akutinsatser, men att det saknas långsiktighet [8]. De tidigare patienterna Laura Delano och Sarah Fay har vittnat om systemets brister i sina böcker »Unshrunk« (Octopus Publishing Group; 2025) och »Pathological« (Harper Collins; 2023). Den moraliskt tveksamma diagnostiseringen av barn [9] ökar [10] tillsammans med medicineringen [11].
Uppenbarligen har amerikansk psykiatri inte lyckats främja den psykiska hälsan. Rotsystemet till detta vissna träd flätas samman av en viss tankestil som vuxit fram i takt med DSM:s och neurovetenskapens kulturella övertag [12, 13]. Tankestilar påverkar i slutändan rent konkret vad vi gör [14]. DSM och dess diagnoser har införts utan systematisk prövning av effekterna, och det är inte säkert att det var en god idé. Evidensen för läkemedelsbehandling vilar ofta på populationer med en diagnos, men verklighetens patienter har i regel flera [15], och därmed skakar grunderna.
Vi borde därför skydda oss från det amerikanska systemet, inte anamma det.
Ambitionerna är höga. DSM ska fungera som ett klassifikationssystem, men också vara en plattform för forskning. Som tydligast blir det i det föreslagna namnbytet till »Diagnostic and scientific manual« (sic!). Kommittén vill betona att vetenskap ska vägleda. Det ville man förra gången också [16], men det fanns ingen robust vetenskap att luta sig mot. Klinikerna ville hellre ha en tillämpbar manual. Kommittén skriver nu att förändringar i kriterierna måste införas så att de inte försvårar användbarheten, men sann vetenskap bryr sig inte om ersättningssystem.
En subkommitté ska identifiera socioekonomiska och miljömässiga faktorer vid psykisk hälsa. Målet är att uppmärksamma orättvisor och reducera stigma. För sådana anspråk utgör diagnoser snarare ett hinder, och resurserna skulle antagligen göra mer nytta i lokalsamhället. En annan kommitté ska skapa kriterier för hur biomarkörer kan användas. Men biomarkörerna är lika framväxande nu som för 10 år sedan – de tycks alltid ligga kvar på horisonten.
DSM-III skapades av och för forskare. Manualen kan få ta plats på forskarutbildningar, men då som ett avskräckande exempel på hur galet det blir när politiska och kommersiella intressen blandas med vetenskapliga.
I Sverige behövs inte DSM. Socialstyrelsen ålägger oss redan att använda det uppenbara alternativet ICD, skriver Johan Bengtsson.
Utvecklingen pekar bara åt ett håll: det är dags att dela upp systemen. Ett för klinikerna och ett för forskarna. Då slipper man pinsamheterna med att gång efter annan utlova framgångar som bättre låter sig presenteras när de faktiskt har uppnåtts, snarare än som återkommande drömmar.
I Sverige behövs inte DSM. Socialstyrelsen ålägger oss redan att använda det uppenbara alternativet ICD, men det är DSM som finns på kurslitteraturlistorna, och ICD:s tillhörande manual »Clinical descriptions and diagnostic requirements« [17] är det knappt någon som känner till. Här finns avsnitt om den avgörande frågan om gränsen mot normalitet. ICD erkänner svårigheterna och gör åtminstone ett försök att hantera dem. Bör inte svenska studenter få lära sig detta, snarare än att bocka av kriterier med DSM-baserade skattningsskalor? ICD:s namn tydliggör också det bakomliggande syftet: klassifikation.
Låt Socialstyrelsen översätta ICD:s manual och bygg ut undervisningen med den.
