Jag tror att Sveriges läkare är medvetna om att en genomgripande förändring krävs inom hälso- och sjukvården. Riksdagens partier behöver tillsammans fatta långsiktiga beslut om organisationen, styrningen och principerna för finansieringen via skatter. Ojämnt fördelade resurser i landet, långa vårdköer, dålig kontinuitet och personalbrist inom många områden är väl kända problem.
Utredningar har de senaste två decennierna avlöst varandra utan resultat. Vårdansvarskommitténs betänkande presenterades den 2 juni 2025 [1], men man misslyckades att komma någon vart. Två tidigare försök – Ansvarskommittén 2007 och Indelningskommittén 2017 – misslyckades också. Den sistnämnda föreslog 6 regioner i stället för dagens 21 [2], men politisk handlingskraft saknades och förslaget genomfördes inte.
I Läkartidningen den 14 januari i år intervjuades vår sjukvårdsminister Elisabet Lann om hur hon ser på möjligheterna att förbättra svensk sjukvård [3]. Även de åtta riksdagspartiernas sjukvårdspolitiska talespersoner intervjuades [4]. De flesta var för mig och troligen de flesta andra läsare helt okända, och bristen på idéer om hur sjukvårdsproblemen ska lösas var uppenbar, trots att väljarna anser att sjukvårdsfrågan är den viktigaste av alla politiska frågor. Mera statliga pengar till sjukvården var det vanligaste förslaget från talespersonerna, medan sjukvårdsministern befarade att generella bidrag skulle hamna i regionernas svarta hål.
Inte nog med att partiernas sjukvårdspolitiska talespersoner är anonyma. I regionerna har allmänheten mycket dålig kunskap om vilka som har det politiska ansvaret för sjukvården och kan sällan nämna namnet på en enda regionpolitiker. Endast 19 procent kände till namnet på en regionpolitiker 2022 [5]. Hur ska väljarna kunna ställa någon regionpolitiker till svars om man inte vet vem som styr?
Var finns den vårdpolitiska debatten inom läkarkåren? Hur är det möjligt att begåvade studenter som under långa studier utbildats till läkare tröttnar och ibland till och med funderar på att byta jobb eller att sluta, vilket Läkartidningen nyligen skrev om [6]?
Det är mycket angeläget att läkarkåren, som sitter på kunskaper och erfarenheter och dessutom har nödvändig legitimitet, sätter fart på politiker och väcker mediernas intresse i vårdfrågorna.
Pengatillskott, som i dag tycks vara politikernas främsta förslag, har visat sig vara otillräckligt för att komma till rätta med hälso- och sjukvårdens tillkortakommanden. De tre misslyckade utredningarna 2007, 2017 och 2025 får inte hindra läkarkårens krav på förbättrad organisation och styrning. Själv tycker jag att det är nära till hands att vi låter oss inspireras av de stora och, som de flesta tycks uppfatta det, framgångsrika sjukvårdsreformerna i Norge 2001–2002, Danmark 2007 och Finland 2023 [7, 8].
Elisabet Lann under en presssträff om att korta vårdköerna. Debattören efterlyser en aktivare vårdpolitisk debatt inför valet.
Inför ett val ligger många frågor i vågskålen, och möjligheten är stor att få till stånd ett uppvaknande i den fråga som svenska folket anser är allra viktigast. Läkarna måste ta till vara den möjligheten.
