Den skrala kunskapen om vem som blir en bra förälder bäddar för orättvisa
Smer undgår att diskutera dilemmat att vården kan neka individer fertilitetsutredning även då reproduktionsproblemen är en biverkan av läkemedel.
Replik. Vi tackar Sven-Eric Söder, ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, för repliken på vårt debattinlägg [1, 2]. Det framgår att risken för diskriminering och brister i likabehandling inom reproduktionsmedicinen har identifierats av Smer. Det är också positivt att Smer framhåller värdet av att tvärprofessionella team, där psykiater ingår, biträder i bedömningarna.
Vi tror dock att Söders förhoppning om »en rättvis, kunskapsbaserad och värdig prövning« kan vara mycket svår att åstadkomma vid framtidsbedömningar av hur ett eventuellt barn kommer att ha det under sin uppväxt. Inte minst saknas kunskap. Det dilemma som uppstår när läkemedel orsakar reproduktionsproblem samtidigt som den offentligfinansierade vården nekar individen basal fertilitetsutredning hade behövt diskuteras i Smers rapport, men kommer förhoppningsvis att beaktas i Socialstyrelsens arbete med frågan. Det hade även varit angeläget att professionsföreningen Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) kommenterade vårt debattinlägg, eftersom det är denna organisations formuleringar som i dagsläget gör anspråk på att peka ut önskvärd reproduktionsmedicinsk praxis.
Bakgrunden till vårt engagemang i denna fråga är att vi träffat patienter och par som nekats, eller skulle ha nekats, reproduktionsassistans, men som ändå lyckats få till en graviditet och visat sig vara alldeles tillräckliga föräldrar. Det är först när man följer upp en handläggning som lärdomar avseende riktigheten i besluten kan avgöras. Det saknas forskning om denna grupps föräldraförmåga, liksom nationella data från dem som nekas fertilitetsutredning. Psykiatern som följt patienten både före och efter beslut avseende reproduktionsassistans kan bli den enda inom vården som observerar beslutets utfall.
Smer uppger att deras rapport ska bidra till »en etisk hållbar hantering« vid reproduktionsassistans. För att skapa etisk hållbarhet krävs att värdepremisserna definieras. I både rapporten och Söders replik saknas argument för att samhället har ett särskilt ansvar att i vissa fall avstyra försök till graviditet när spermien möter ägget inom sjukvården, men inte när det sker utanför sjukvården. Söders hänvisning till Barnkonventionen är svepande. Barnkonventionen tillförsäkrar barnet rättigheter, men ger inte staten rätten att välja ut vem som ska få hjälp med att bli förälder.
Vi anser att det etiskt hållbara vore att skapa tvärprofessionella team runt dem som söker för barnlöshet, om ett eventuellt föräldraskap uppfattas som riskabelt. De vårdsökande ska involveras i en tvåvägskommunikation, till exempel i form av delat beslutsfattande där såväl patientens/parets önskningar, farhågor och synsätt som de professionellas kunskap och erfarenhet delas. Därefter fattas ett gemensamt beslut, där de vårdsökandes omdöme ges den större tyngden.
