Det är dags att vakna – AI är en del av läkaryrkets kärna
Att se på AI-verktygen som externa stödfunktioner är alltför passivt. Ju snabbare vi inser detta, desto större chans har vi att utveckla verktyg som värnar patientsäkerhet och läkaretik.
Under en lång tid har digitalisering i vården handlat om kontroll – om rättssäkerhet, patientsäkerhet, spårbarhet och minimering av risker. Det är rimligt. Konsekvenserna av fel i vården är ofta allvarliga, och därför har man byggt starka styrmodeller och tydliga gränser och upphandlat digitala system som färdiga paket, testade och förvaltade över lång tid. Men något avgörande håller på att förändras.
Med generativa språkmodeller och andra AI-baserade verktyg har digital teknik flyttat in i det kliniska arbetets kärna – inte som ännu ett administrativt system, utan som stöd för analys, dokumentation och beslutsfattande. Datorn är inte längre bara ett verktyg: allt oftare upplevs den som en kollega.
Denna utveckling sker sällan genom formella beslut eller nya upphandlingar. I praktiken kan det handla om till synes vardagliga situationer: en läkare som under ett hektiskt jourpass använder Chat GPT för att strukturera sina anteckningar, en annan som använder Elicit för att sammanfatta ny forskning inför nästa »journal club« [en form av studiecirkel, red anm]. Ytterligare någon som resonerar kring differentialdiagnoser i ett anonymiserat och hypotetiskt fall med Claude. Inga av dessa exempel är i sig dramatiska, utan snarare rationella försök att hantera tidspress, informationsöverflöd och ökade dokumentationskrav [1].
Det vi ser är att »skugg-it«, det vill säga användningen av icke-sanktionerade it-lösningar, i allt högre grad ersätts av något mer genomgripande: skuggutveckling [2]. Med hjälp av språkmodeller och nya utvecklingsmiljöer som Claude Code kan kliniskt verksamma själva skapa, anpassa och vidareutveckla digitala stöd nära den egna praktiken [3]. Det kan handla om lokala beslutsstöd som strukturerar anamnes eller vårdplanering, mallar som automatiskt sammanfattar journalanteckningar eller enkla arbetsflöden som binder ihop information från flera system inför rond eller utskrivning. Tröskeln för digital utveckling har därmed sänkts dramatiskt. Arbetsflöden, stödverktyg och ibland hela applikationer växer fram lokalt, i stunden och för ett specifikt behov, ofta utan att delas, dokumenteras eller kvalitetssäkras. Här uppstår en spänning som vården inte kan bortse från.
Å ena sidan finns här stor potential. När digitalisering integreras i det kliniska arbetet frigörs professionell uppfinningsrikedom. Lösningar kan utformas nära patienten och förbättras snabbt i takt med förändrade behov. Å andra sidan riskerar vi att underminera de värden som har varit centrala i vårdens digitalisering: patientsäkerhet, sekretess, rättssäkerhet och likvärdighet.
Det räcker därför inte att säga att »professionen måste styra digitaliseringen«. Om digitaliseringen fortsatt förstås som en teknisk stödfunktion riskerar detta att bli defensivt. Ett verkligt ansvar kräver mer.
För det första behöver digital kompetens bli en del av professionsrollen. Alla läkare ska inte bli programmerare, men de behöver förstå hur digitala verktyg fungerar, vilka risker de innebär och hur de kan användas ansvarsfullt i kliniskt arbete. Detta kräver att arbetsgivare skapar utrymme för tid och tillgång till tjänster som kan möjliggöra detta lärande. Parallellt kräver det att universiteten inför mer digital utveckling i vårdutbildningarnas läroplaner.
För det andra behövs strukturer som möjliggör innovation utan att äventyra grundläggande värden. Detta betyder trygga digitala miljöer för experimenterande, med inbyggda skydd för säkerhet och spårbarhet.
För det tredje krävs en förskjutning i styrningen från ensidigt fokus på kontroll till större inslag av förtroende – inte för att riskerna har försvunnit, utan för att de har förändrats. Professionen står inför ett val: att passivt acceptera oreglerad skuggutveckling eller att aktivt vara medskapare av nya former för ansvarstagande innovation. Detta kräver en ökad involvering av professionen i design av styrning kring digitalisering.
Tröskeln för digital utveckling har sänkts dramatiskt, skriver författarna.
Digitalisering i vården är inte längre en fråga för it-avdelningar eller enskilda beslutsfattare. Den har blivit en del av det kliniska hantverket. Då måste också professionens kunskap, etik och ansvar forma hur tekniken används.
Framtidens vård avgörs inte av vilka system vi upphandlar, utan av hur väl vi förenar professionell uppfinningsrikedom med patientsäkerhet och tillit. Den uppgiften kan ingen annan lösa åt oss.
