Efter PEth-oron: Hur vinner vi tillbaka patienternas tillit?

Provtagning för alkoholkonsumtion med PEth-test och dess trafikmedicinska konsekvenser har väckt stor debatt i både medier och politik på senare tid [1, 2].

PEth-test har också skapat diskussioner mellan kollegor. Vissa har tolkat Transportstyrelsens riktlinjer som en tydlig anmälningsskyldighet, där två förhöjda värden har ansetts vara tillräckligt för att göra en anmälan. I vissa fall har patienter till och med fått sådana besked över telefon.

Efter uppmärksamheten i medierna har en del patienter blivit mer defensiva. Nu möter jag patienter som är misstänksamma och undrar hur vi tänker. Varför rekommenderar vi ett PEth-test? Kommer vi att göra en anmälan om värdet är förhöjt?

En av mina patienter har tappat sitt förtroende för vården och avstår från blodprovstagning. Jag befarar att körkortsfrågan har tagit alltför stor plats och försvårat vårt arbete med alkoholfrågan i primärvården.

Det finns flera orsaker till att det har blivit så här. PEth-test kan tas på olika indikationer, och regionerna har olika riktlinjer för när de ska användas. Det händer lätt att provtagning beställs utan att patienten får tillräcklig information.

När ett förhöjt värde väl upptäcks börjar det svåra arbetet. Bara var tredje patient i primärvården verkar ha en fast läkare [3], och när ett avvikande svar når en läkare som varken känner patienten eller har möjlighet att avsätta tid för dialog och uppföljning blir situationen ofta stressfylld. Det enklaste sättet kan då bli att hänvisa till anmälningsskyldigheten i förhoppning om att patienten ska ta sitt ansvar och förändra sitt beteende. Det är också möjligt att läkaren inte känner sig trygg i att bemöta en patient med hög alkoholkonsumtion.

Enligt befintlig statistik kan en distriktsläkare ha 30–40 patienter med alkoholberoende på sin lista [4]. Många av dessa passerar obemärkt, trots att vi rutinmässigt frågar om levnadsvanor. Ofta är det ett medicinskt tillstånd som först väcker misstanke om överkonsumtion av alkohol.

Att fråga om alkoholvanor kan vara svårt. I en artikel skriver överläkaren Sven Wåhlin: »I samtalet om alkoholvanor är det primära målet att patienten själv ska få förståelse och insikt; det är mindre viktigt att vi får reda på de faktiska förhållandena. Att pressa patienten i en alkoholanamnes väcker motstånd« [5].

Aktuella riktlinjer uppmuntrar oss att ställa utforskande frågor och att använda formulär som AUDIT [6]. Laboratorieprov ger värdefullt stöd – enligt Socialstyrelsens riktlinjer bör vi använda PEth-test [7] – men de ska bara ses om en del av konsultationen.

Enligt patientlagen ska patienten få information om de metoder som används vid undersökningar. Vikten av samtycke är tydlig. Man kan invända och säga att samtycke sällan efterfrågas vid rutinprov, såsom blodglukos eller njurprov, och att PEth-test borde betraktas som en del av det kliniska arbetet. Men eftersom testen kan få konsekvenser utanför den rent medicinska sfären krävs ett mer genomtänkt förhållningssätt. Om uppgifter om alkoholkonsumtionen inte stämmer med provresultaten kan det skapa konflikt och misstro.

Transportstyrelsen föreslår nu förändringar i de medicinska kraven för körkort, och PEth-test kommer att användas för att verifiera nykterhet hos körkortsinnehavare som har ett konstaterat alkoholberoende [8].

Parallellt bör vi läkare ta tillfället i akt att reflektera över hur vi identifierar risk- och beroendepatienter. Vi behöver lämna information om provtagning till våra patienter, och ett förhöjt värde kan vara utgångspunkten för ett förtroendefullt samtal. Vårdcentraler kan utveckla en rutin för hantering av avvikande provsvar. Bredare information om mätning av PEth bör publiceras på 1177.se. Det nationella vårdprogrammet för ohälsosamma levnadsvanor bör uppdateras med tydliga riktlinjer kring användningen av PEth-test för att minska de regionala skillnaderna.

På så sätt kan vi vinna tillbaka tilliten hos de patienter som behöver oss allra mest.