En »omvittnat duktig« hjärtläkare – om hur språket avslöjade systemet
Ett system kan misstolka en signal en gång, men när farhågor och avvikelser återkommer år efter år handlar det inte om okunskap, utan om en etablerad organisatorisk ovilja att erkänna verkligheten.
»Omvittnat duktig« har använts som ett kvalitetsomdöme i svensk sjukvård [1]. »Duktig« är ett barnord för följsamhet, friktionsfrihet och konfliktundvikande. »Duktig« är en språklig gömstuga. Begreppet mäter inte kompetens – det mäter anpassning. När barnspråk som detta ersätter kliniska kriterier uppstår en blind zon. Det var denna blindzon som gjorde skandalen med hjärtläkaren vid Länssjukhuset Ryhov möjlig.
Den avgörande frågan om duktigheten har uteblivit: den är »omvittnad« av vem, med vilken medicinsk kompetens och i jämförelse med vad? När en verksamhet bara har en specialist inom ett högkomplext område saknas möjligheten till intern klinisk granskning. I stället används »duktig« som substitut för faktisk granskning. Det är ett strukturellt kategorifel.
Administrativ och klinisk utvärdering tillhör oförenliga kategorier: den administrativa mäter stämning, smidighet och frånvaro av formella klagomål, medan den kliniska mäter diagnostisk precision under osäkerhet. När den administrativa kategorin ersätter den kliniska skapas ett system som uppmuntrar trygghet samtidigt som det missar inkompetens. Skandalen i Jönköping är inte ett avsteg från normen – den är ett frilagt systemmönster. Det är inte heller unikt för Sverige, utan ett återkommande mönster i de andra vårdsystem jag har arbetat i.
Den tidigare ansvariga överläkaren John Terlinder slog larm i åratal [2]. Hans patientsäkerhetsvarningar omkodades i efterhand av ledningen till hans »upplevelser«. Objektiv medicinsk bedömning reducerades till en subjektiv åsikt och neutraliserades organisatoriskt.
Samtidigt fanns internationella varningssignaler redan 2014 [3]. När professionella varningssignaler inte får genomslag ligger problemet i strukturen, inte i rösterna.
Det som nu framkommer i Jönköping är inte bara resultatet av en enskild läkares uppgivna felaktiga bedömningar. Ett trettiotal eller åttiotal fel kan aldrig uppstå i vakuum.
Anita Dumitrescu
Att ett stort antal felbedömningar har kunnat fortgå under mer än ett decennium utesluter att det handlat om »omedvetna misstag« [4]. Ett system kan misstolka en signal en gång, men när farhågor och avvikelser återkommer år efter år handlar det inte om okunskap, utan om en etablerad organisatorisk ovilja att erkänna verkligheten. Det är inte individen som är berättelsen här, utan mekanismerna som gjorde det möjligt.
Mekanismerna är resultaten av en sjukhuskultur skräckslagen av vertikalitet. Tystnad, konsensus och konfliktundvikande är djupt integrerade i kulturen, som präglas av strävan till flocklojalitet framför professionellt ansvar och prioritering av intern harmoni framför patientsäkerhet.
När ledare utan subspecialistkompetens tolkar högriskmedicin ges social harmoni större vikt än diagnostisk sanning. Kritik blir illojalitet, avvikelse blir störning, granskning blir hot. Kliniker antar att regionen har kontrollerat kompetensen. Regionen antar att verksamhetschefen har gjort det. Verksamhetschefen antar att färdigheten motsvarar titeln. Socialstyrelsen antar att arbetsgivaren har insyn. Alla antar.
I detta strukturella ingenmansland kan allvarlig subspecialistinkompetens fortgå i åratal utan att möta ett enda korrekt mätinstrument. »Duktig« blir då ett språkligt narkosmedel för ett kontrollsystem som saknas. När ett helt sjukvårdssystem beskriver högspecialiserad medicin med barnord har man slutat tala om kompetens och börjat tala om lydnad. Man uppfostrar vuxna yrkesutövare att vara fogliga i stället för exakta.
Och när detta sker inom barnhjärtdiagnostik, ett av medicinens mest komplexa områden, blir konsekvensen inte organisatorisk friktion. Det blir skada. Det som hände i Jönköping visar inte vad en läkare gjorde fel – det visar vad ett system tillät att fortgå. Och språket avslöjade det.
