Förslag om farmaceutiska tjänster utgår inte från patientens behov

Regeringen föreslår i sin budgetproposition att apoteken ska erbjuda »farmaceutiska tjänster« [1], vilket innebär utökad rådgivning till kunderna. Syftet är att sjukvården ska utnyttja farmaceuternas kompetens till annat än att expediera läkemedel och sälja receptfria varor. För apoteken ska de farmaceutiska tjänsterna bli en ny intäkt, vilket branschorganisationen Apoteksföreningen välkomnar [2]. Grundtanken att använda varje professions kompetens är god, men regeringsuppdraget, där man har utrett de farmaceutiska tjänsterna, har lett detta arbete i fel riktning.

I uppdraget ingick en expertgrupp med företrädare för bland annat läkare, sjuksköterskor, patienter och farmaceuter [3]. Mandatet att besluta om vilka farmaceutiska tjänster som skulle utvärderas och på vilket sätt ägdes dock till fullo av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) och Apoteksföreningen. Vi anser att slutrapporten från TLV [4] drar slutsatser som inte är faktabaserade. Apoteksnäringens önskemål har prioriterats, snarare än sjukvårdens och patientens behov av bättre läkemedelsanvändning. Enkel kommunikation mellan farmaceut och ordinatör är en grundförutsättning för samverkan som saknas i dag. Trots att detta påtalades otaliga gånger under processen valde man att helt bortse från denna centrala fråga.

De tjänster som TLV föreslog och pilottestade var inhalationsvägledning och läkemedelssamtal. Inhalationsvägledningen innebar att farmaceuten gav en fördjupad genomgång av hur en inhalator används, men sådan rådgivning ges redan av astmasjuksköterskor på vårdcentraler, och värdet av fördjupad rådgivning är tveksamt. Tjänsten utvärderades av farmaceuten själv, som uppskattade hur ofta patientens användande behövde korrigeras. Huruvida den ledde till bättre behandling på lång sikt och mindre symtom undersöktes inte alls. I läkemedelssamtalen erbjöds patienter med nyinsatt statinbehandling 2 motiverande samtal med farmaceut på valfritt apotek, med syftet att förbättra följsamheten. De som deltog hämtade ut sina läkemedel i något högre utsträckning efterföljande år, men hade också bland annat högre inkomst och utbildningsnivå – faktorer som vi vet är kopplade till bättre följsamhet till behandling. Effekten av samtalen i sig kunde inte bedömas med den utvärderingsmetod som valdes, men TLV drog trots detta slutsatsen att samtalen var effektiva.

Motiverande samtal i sjukvården bygger på förtroende och kännedom om patientens inställning till och tidigare erfarenhet av behandling samt syn på livet och sjukdom i allmänhet. Farmaceuter saknar tillgång till patientjournalen och känner vanligen inte patienterna. Hur ska de, utan kontext och kontinuitet, kunna ge meningsfulla motiverande samtal? Förespråkare hävdar att ett extra samtal knappast skadar, men det stämmer inte. Rådgivning som sker helt utan dialog med förskrivande läkare ökar risken för motstridig information, och därför kan ett extra samtal bli en patientsäkerhetsrisk.

Socialdepartementet behöver ta ansvar för att följa upp de farmaceutiska tjänsterna, och synpunkter från oss läkare som ansvarar för patientens läkemedelsbehandling måste tas till vara i en strukturerad utvärderingsprocess. Fokus bör ligga på att skapa ett enkelt och effektivt system för dialog och informationsdelning mellan ordinatör och farmaceut – något som regeringen också påtalar i budgetpropositionen. Parallellt bör vi berörda parter utforska hur vars och ens kompetens utnyttjas på bästa sätt med utgångspunkt i patientens behov. För detta krävs fortsatt utvecklingsarbete i stället för ogenomtänkta tjänster som riskerar att leda till fragmentering, kvalitetssänkning och patientsäkerhetsrisker.