Frågor om husdjur kan förbättra den preventiva vården
Några få frågor om husdjur vid mötet med patienten kan leda till att läkaren kan individualisera sin råd – och ge bättre vård.
I den dagliga primärvården hör vi ofta berättelser om hur husdjur bidrar med glädje, trygghet och en aktiv livsstil. Patienter uppger att deras sällskap inte bara ger emotionellt stöd utan även uppmuntrar till regelbunden fysisk aktivitet, men vad innebär egentligen husdjursägande för patientens fysiska hälsa?
Effekterna av husdjursägande är sannolikt heterogena mellan olika grupper och förmedlas genom flera mekanismer. Äldre personer kan framför allt få psykiskt och socialt stöd av sällskapsdjur, vilket förbättrar välbefinnandet, medan hundägande ofta ökar vardagsaktiviteten hos medelålders vuxna [1-3].
Flera studier visar att individer med husdjur ofta har färre negativa livsstilsbeteenden. Husdjursägare tenderar att vara mer fysiskt aktiva, vilket förbättrar deras förmåga att klara av vardagssysslor och resulterar i en högre självskattad allmän hälsa [1, 2]. Regelbunden aktivitet, såsom dagliga promenader, kan bidra till förbättrade kardiovaskulära värden och fungera som ett förebyggande verktyg mot kroniska sjukdomar. Det finns rapporter som visar att husdjursägande kan medföra en minskad alkoholkonsumtion, vilket ytterligare understöder de positiva hälsoeffekterna [5].
Samtidigt visar andra undersökningar att husdjursägande i vissa populationer är förknippat med negativa hälsoutfall, såsom högre diastoliskt blodtryck och ökat BMI, och en större andel rökare [4, 5]. Kan den ökade fysiska aktiviteten, exempelvis hundpromenader, leda till att vissa patienter unnar sig kaloririka belöningar? Kan det vara så att det faktum att man är ute oftare, med en extra ursäkt att ta en cigarett, bidrar till ökade rökvanor? Husdjursägande är inte enbart en skyddande faktor, utan utgör en livsstilsvariabel med både fördelar och risker.
Även om det saknas longitudinella studier för att fastställa orsakssambandet mellan husdjur och hälsa så framstår det som en naturlig utveckling att inkludera husdjursägande som en variabel i våra riskbedömningsmodeller, såsom SCORE, Framingham risk score eller QRISK, och i våra kliniska checklistor för bedömning av livsstilsrisker och prevention. Genom att systematiskt beakta den ökade fysiska aktiviteten, den eventuella minskningen i alkoholkonsumtion och det emotionella och sociala stöd som husdjursägande ofta innebär kan vi få en bättre helhetsbild av patientens hälsa [1, 2, 5]. Kännedom om att en patient regelbundet rastar en hund, har ett förhöjt BMI och måttligt förhöjt blodtryck kan göra att läkaren föreslår att öka promenadernas intensitet i stället för att ge generiska motionsråd. Läkaren kan kombinera det med kostrådgivning för att undvika »belöningsätande« och en rökavvänjningsplan om rökning förekommer. Denna holistiska riskbedömning gör det möjligt att inte enbart fokusera på traditionella indikatorer, såsom blodtryck, BMI och rökstatus, utan också utnyttja husdjurets positiva effekt och ta hänsyn till skyddande livsstilsfaktorer som kan ha en avgörande betydelse.
I klinisk praxis skulle dessa tre enkla frågor kunna ge mycket information under mötet med patienten:
- Har du husdjur, i så fall vilket, och hur ofta är du ute med det?
- Känner du att ditt djur ger dig känslomässigt eller socialt stöd, såsom mindre ensamhet, lugn eller bättre stresshantering?
- Har du vanor i anslutning till promenaderna, såsom ätande eller rökning?
Med svaren kan läkaren snabbt ta in husdjursrelaterad information och skräddarsy sina råd [1, 2]. Husdjursägande bör ses som en livsstilsvariabel som kan skifta patientens riskprofil åt båda håll och som en ingång till individualiserade preventionstips – och i slutändan en förbättrad patientvård.
