Gå till innehållet
Gå till startsidan

Denna webbplats vänder sig till läkare

Sök

Godkänd på papperet – osäker i kliniken

Dokumentation och samförståndsideal urholkar bedömningen av klinisk skicklighet, och kvar står vi med trevligheter och beröm.

Handledning ska kvalitetssäkra och utveckla framtidens läkare. För oss som läkarkår är den en central del av hur professionell kompetens förs vidare. I dag riskerar detta uppdrag att urholkas. Allt oftare reduceras handledning till en administrativ ritual: intyg fylls i, rutor bockas av, dokument signeras. På papperet ser kvaliteten säkrad ut.

Denna logik etableras tidigt. Redan under grundutbildningen lär sig läkarstudenter att jaga underskrifter på ifyllda handlingar. Mönstret fortsätter genom AT/BT och ST ända fram till specialistbeviset, varefter formaliserad kvalitetsgranskning och handledning märkligt nog upphör helt.

När handledning likställs med ifyllda intyg förändras kulturen. Både handledare och handledd vänjer sig vid att prioritera formell korrekthet framför professionell utveckling. Detta blir särskilt tydligt när den professionella bedömningen rör mer än ytligt beröm. Kritik som inte omedelbart balanseras av positiva omdömen tycks upplevas som ovant eller till och med hotfullt. Resultatet blir en märklig inflation i positiva omdömen som inte längre säger särskilt mycket. I stället för att tydligt värdera klinisk kompetens förskjuts fokus mot mer ofarliga omdömen om bemötande och trevlighet. Trevligt är bra. Beröm är trevligt.

Att vara trevlig är en viktig del av läkaryrket, men det kan inte ersätta klinisk skicklighet.

Här spelar kulturen roll. Samförståndsidealet i svensk arbetsmiljö präglas av konsensus, konflikträdsla och starka normer om att vara till lags. Beröm är enkelt. Kritik är besvärlig. I handledningssituationen blir det därför ofta lättare att lyfta fram positiva egenskaper än att tydligt formulera brister, även när dessa har direkt betydelse för patientsäkerheten.

Handledaren verkar dessutom i ett system med svaga incitament att agera kvalitetssäkrande. God handledning kräver förberedelse, tid och engagemang. En signatur och ytligt beröm är både snabbt och bekvämt. Att peka på tillkortakommanden eller att begära komplettering leder till merarbete. Nya moment ska ordnas, extra handledning planeras och uppföljning genomföras – inte sällan på handledarens egen tid. I praktiken signalerar systemet att godkännande är det minst kostsamma alternativet.

De flesta läkare behöver ingen omfattande kontrollapparat. Ambition, ansvarskänsla och professionell stolthet driver utvecklingen. För en mindre grupp räcker däremot inte dagens kvalitetssäkring. Brister förblir oupptäckta, eftersom systemet främst mäter genomförda moment snarare än faktisk förmåga. Det är här handledningen måste fungera som bäst – och det är här den i dag riskerar att fungera som sämst. Trots en omfattande dokumentation fångas brister inte upp. I stället skapas en falsk trygghet: allt är signerat, alltså är allt i sin ordning.

Att våga stanna i den obekväma stämningen är inte ett misslyckande – det är ofta ett tecken på att något viktigt faktiskt pågår.

Utvecklingen går dessutom åt fel håll. Varje reform av specialistutbildningen har inneburit fler intyg och mer administrativ styrning. Med BT har dokumentationen ökat ytterligare, till en närmast kvävande nivå.

Vi behöver lämna föreställningen att fler handlingar automatiskt innebär bättre kvalitetssäkring. I värsta fall sker det motsatta: det som verkligen kvalitetssäkrar vår lärlingsutbildning – praktisk, närvarande och ärlig klinisk handledning – trängs undan och får allt mindre utrymme.

Läkarkåren behöver driva en omvärdering av hur handledning och kvalitetssäkring utformas. Färre intyg. Mer tid för verklig handledning. Tydligare mandat och reellt stöd för handledare. Läkare under utbildning behöver tydligare förväntningar på sig att kunna ta emot och arbeta med återkoppling.

Att våga stanna i den obekväma stämningen är inte ett misslyckande – det är ofta ett tecken på att något viktigt faktiskt pågår.

Annars riskerar vi att producera fullständiga pärmar med korrekt ifyllda intyg – utan att veta om dessa verkligen motsvarar klinisk kompetens.Dokumentation och samförståndsideal urholkar bedömningen av klinisk skicklighet. Kvar blir trevligheter och beröm.

Jobb i fokus

Mer att läsa

Mer att läsa