Gör det möjligt att anmäla vanvård av äldre – utan att riskera straff
Paradoxalt nog skyddar sekretessen i dessa fall inte den utsatta, utan förövaren
Jag valde att bli läkare för att jag bryr mig om människor. Jag ville hjälpa, lindra och även skydda om det skulle behövas. Men som läkare kan man ställas inför ett etiskt och juridiskt dilemma: hur ska jag agera när jag misstänker att en äldre patient eller en person med kognitiv eller kommunikativ funktionsnedsättning far illa, utan att riskera att begå sekretessbrott?
Läkare har en skyldighet att göra en orosanmälan när barn far eller misstänks fara illa. Den borde även omfatta äldre med demenssjukdom och personer med kognitiv eller kommunikativ funktionsnedsättning – grupper som ofta är oförmögna att slå larm själva. I dag saknas en tydlig skyldighet för vårdpersonal att anmäla misstanke om vanvård, våld eller försummelse av denna grupp.
I stället riskerar jag som anmäler till socialtjänsten att själv bli polisanmäld för sekretessbrott. Det skapar rädsla och handlingsförlamning. Paradoxalt nog skyddar sekretessen i dessa fall inte den utsatta, utan förövaren. Socialtjänsten har också sekretess, så varför skulle vi inte kunna samarbeta för att skydda samma människa inom ramen för våra respektive uppdrag?
Vi läkare får polisanmäla när vi misstänker brott med ett straffvärde på över 6 månaders fängelse. Men vad händer med allt däremellan – försummelser, psykiskt våld, otrygga hemmiljöer eller tecken på missbruk? Gränsdragningen mellan misstag och missförhållanden är svår att göra. Gråzonerna är stora, och där hamnar alltför många människor.
Denna oro för våra äldre och funktionsnedsatta är inte teoretisk. Ivos (Inspektionen för vård och omsorg) nationella granskning av landets äldreboenden från 2023 visar att många verksamheter brister i kompetens, dokumentation och kontinuitet [1]. Personal saknar ofta tillräcklig utbildning för att upptäcka förändringar i de äldres hälsotillstånd. Bristerna var så omfattande och otillräckligt åtgärdade att tillsynen fick ligga kvar. Med andra ord: tryggheten för många äldre är fortfarande långt ifrån garanterad.
Hur starkt ska vi värna om sekretess och integritet – och vad riskerar vi att missa? När tystnaden blir ett skydd för systemet snarare än för den enskilda så sviker vi läkare vårt uppdrag.
Att anmäla oro handlar inte om att döma, utan om att ge samhället en chans att skydda. Därför bör vårdpersonal få en tydlig skyldighet – inte bara en möjlighet – att agera när misstanke väcks, precis som vi redan gör när det gäller barn.
Det är dags för lagstiftaren, i dialog med professionen, att skapa ett regelverk som gör det möjligt att agera när man vill skydda utan att riskera straff. Ett samordnat och rättssäkert system mellan vården och socialtjänsten skulle kunna rädda liv och ge fler människor trygghet.
Sverige behöver ett skyddsnät som håller hela livet. Inga ska stå utan skydd för att de inte längre kan tala för sig själva.
