Jämlik vård kräver både professionellt ansvar och strukturella förändringar
Läkare har ett ansvar att ge vård efter behov, men också vittna om konsekvenserna av politiska beslut.
Replik. Vi instämmer i Bengt Järhults analys i Läkartidningen och uppskattar hans tydliga uppmaning till socialmedicinen och läkarkåren att ta ansvar för vården av de mest utsatta [1]. Ojämlikheterna i hälsa och livslängd är i dag stora i Sverige, och de har ökat över tid. Personer med låg socioekonomisk position rapporterar sämre självskattad hälsa, löper högre risk för förtida död och har kortare medellivslängd [2].
Vården är inte den starkaste bestämningsfaktorn för hälsa, men en behovsorienterad hälso- och sjukvård skulle i den bästa av världar kunna bidra till minskade hälsoklyftor. I praktiken ser vi dock ojämlikheter i tillgång till vård, kopplade till socioekonomisk position, geografisk plats och födelseland [3]. Dessa ojämlikheter i hälsa och vård är välkända inom socialmedicinen och folkhälsovetenskapen och blir troligen alltmer påtagliga även i den kliniska vardagen.
Organisationer som Läkare i världen spelar en avgörande roll genom att erbjuda vård till människor som riskerar att stå helt utanför hälso- och sjukvårdssystemet. Samtidigt behöver läkare kontinuerligt uppdatera sin kunskap om det ansvar och de skyldigheter som hela hälso- och sjukvården faktiskt har – till exempel att erbjuda papperslösa personer vård som inte kan vänta. Om samhället förlitar sig på ideella organisationer för att tillgodose grundläggande vårdbehov förskjuts ansvaret för jämlik vård från det offentliga till frivilliga insatser.
Det är också viktigt att understryka att råd och arbetssätt måste vara lokala och lokalt förankrade. Förutsättningarna skiljer sig åt mellan regionerna. I vissa delar av landet ges vård på bredare indikationer än lagens miniminivå. I Västerbotten har regionen beslutat att erbjuda vård på i stort sett lika villkor till personer utan juridisk rätt. Detta visar att politiskt och organisatoriskt handlingsutrymme finns om viljan finns.
Socialmedicinen har här en central roll: att följa hälsoläget, analysera ojämlikheter och bidra till att de mest utsatta inte lämnas därhän. För att använda Göran Dahlgrens och Margaret Whiteheads ord så behöver vi inom folkhälsoarbetet hälso- och sjukvården ställa oss frågan hur vi sätter den sista först [4].
Samtidigt kan detta ansvar inte enbart läggas på socialmedicinen. Läkare, oavsett specialitet, har ett viktigt ansvar att ge vård efter behov, uppmärksamma när ekonomiska och administrativa hinder försvårar tillgång till vård och vittna om konsekvenserna av politiska beslut. Dit hör effekterna av den nuvarande migrationspolitiken, höjda patientavgifter och höjda gränser för högkostnadsskyddet för läkemedel.
Att säkra jämlik vård kräver både professionell medvetenhet och strukturella förändringar. Socialmedicinsk och folkhälsovetenskaplig kunskap, kliniska erfarenheter och vittnesmål samt politiskt ansvar behöver samverka i utformningen av hälso- och sjukvårdens styrning, mål och praktik. Endast då kan hälso- och sjukvården leva upp till sitt uppdrag: att ge vård på lika villkor till hela befolkningen, särskilt till dem med störst behov.
