Kan ADHD-läkemedel verkligen minska brottslighet?
Studien från Karolinska institutet har fått en hel del uppmärksamhet – men lovar för mycket.
Vore det inte fantastiskt om det fanns läkemedel som kunde minska kriminalitet, trafikolyckor och suicidalitet? En forskargrupp vid Karolinska institutet (KI) hävdar i en studie att centralstimulerande läkemedel har den effekten på personer som diagnostiserats med ADHD [1], vilket även har uppmärksammats i Läkartidningen [2].
ADHD-diagnoser har ökat lavinartat, enligt Socialstyrelsens statistik [3], från en prevalens på 65 per 100 000 invånare 2005 till ca 1 600/100 000 år 2024. Det är en ökning med 2 400 procent på 20 år. Bara smittsamma virussjukdomar torde kunna slå denna exceptionella utveckling.
Socialstyrelsen uppskattar att 218 000 patienter i Sverige behandlas med ADHD-läkemedel [4]. En del debattörer menar dessutom att denna nya »folksjukdom« är underdiagnostiserad [5, 6], varför möjligheten att med amfetaminliknande preparat minska en rad negativa beteenden i samhället borde vara mycket stora.
Enligt studien från KI minskas upprepad kriminalitet bland dem som behandlas för ADHD med 25 procent. Problemet är att studien inte bevisar detta. Studien är en tillbakablickande så kallad observationsstudie, där två grupper jämförts: en som fick ADHD-diagnos och fick påbörja läkemedelsbehandling och en som fick diagnos, men inte läkemedel. Det är en läkares kliniska bedömning som har avgjort vilka som behandlas med centralstimulantia, inte ett randomiserat urval. Den typen av studier kan inte bevisa ett kausalt samband, det vill säga att läkemedel leder till ett visst utfall. Anledningen är att grupperna som jämförs är olika från början. De som inte påbörjade läkemedelsbehandling hade kända riskfaktorer som kan påverka utfallet. Till exempel var andelen individer med andra psykiatriska diagnoser och missbruk högre i gruppen som inte fick läkemedel. Givetvis kan dessa faktorer bidra till såväl suicidalt beteende som kriminalitet.
Personer som påbörjade och senare avslutade läkemedelsbehandlingen sorterades bort i analysen.
Resultatet blir att en grupp som är mindre sjuk, mer följsam till behandling och får mer vård för ADHD-symtom jämförs med en grupp som från början har större psykiska och sociala problem och som dessutom inte får regelbundna samtal med sjuksköterska och läkare, vilket ingår i behandlingen med centralstimulantia.
Statistiska metoder för att justera skillnader mellan grupperna kan inte ersätta ett randomiserat urval. En annan faktor som studien inte räknat med är ADHD-symtomens allvarlighetsgrad. Det kan inte uteslutas att patienterna i den icke-behandlade gruppen hade fler och svårare symtom, vilket skulle kunna bidra till de negativa utfallen på gruppnivå.
En retrospektiv registerstudie kan generera hypoteser, det vill säga ge underlag för fortsatt forskning, men de bevis som Zheng m fl påstår sig ha funnit är studien inte designad för att hitta. För att få bevis för ADHD-läkemedlens effekt på kriminalitet och suicidalitet behöver studieupplägget vara randomiserat, kontrollerat och dubbelblindat.
I väntan på en sådan studie bör resultaten som presenterades i Läkartidningen tas med en rejäl nypa salt. Medicinhistorien, inte minst den psykiatriska, har sett många fall av »mirakelläkemedel« som lovat runt, men hållit tunt.
