Kirurgin vid tumbasartros visar hur de privata försäkringarna delar vården
Modern proteskirurgi erbjuds snabbare och till en större andel patienter inom privat vård – även om metoden inte ska ses som förstahandsval.
Fler än 800 000 svenskar har i dag en privat sjukvårdsförsäkring, och antalet ökar [1]. Varningar för undanträngningseffekter och ojämlik vård har framförts. Redan 2018 varnades det för att en »tudelad vård« kan uppstå om försäkrade personer ges förtur utan hänsyn till medicinska behov [2]. En statlig utredning föreslog 2021 att konsekvenserna av dessa förändringar kunde följas upp via kvalitetsregister [3].
Inom svensk handkirurgi ser vi tydliga exempel på förändringar i vården relaterade till privata sjukvårdsförsäkringar. Artros i tummens basled är vanlig, och mer än var tjugonde äldre kvinna har sökt vård för tillståndet [4]. I de flesta fall ger icke-operativa metoder god symtomlindring, men vissa patienter behöver kirurgi. 2022 publicerades ett nationellt vårdprogram för tumbasartros som rekommenderar avlägsnande av trapeziumbenet (trapeziektomi) som förstahandsval vid operation [5].
Under 2023 introducerades en ny typ av ledprotes för tumbasen (dual mobility) i Sverige. Tidigare studier har visat att ledprotes kan ge snabbare smärtlindring än trapeziektomi, men med likvärdiga patientrapporterade resultat efter 1 år [6]. Det saknas dock studier av de nya proteserna i en svensk kontext samt jämförande långtidsstudier. Enligt två aktuella metaanalyser är det vetenskapliga underlaget fortfarande otillräckligt för att rekommendera protes som förstahandsalternativ [7, 8].
I det handkirurgiska kvalitetsregistret Hakir deltar alla 7 regionkliniker, 2 handsektioner på ortopedkliniker och 13 privata enheter, och över 96 procent av alla ingrepp på dessa enheter registreras. Årligen registreras drygt 1 000 operationer för tumbasartros. Registerdata visar en kraftig årlig ökning av protesoperationer, från 30 till 239 mellan åren 2023 och 2025. Betydande regional variation föreligger, och 64 procent av protesingreppen utfördes inom privat vård. På några privata enheter fick nästan alla tumbaspatienter protes, medan en del regionkliniker inte utfört denna kirurgi över huvud taget.
Variabeln »försäkringspatient« har funnits i Hakir i några år. Under 2025 ser vi tydliga skillnader mellan andelen proteskirurgi vid tumbasartros hos försäkrade patienter (44 procent) och patienter som opererats inom skattefinansierad vård (26 procent). Försäkrade patienter var dessutom yngre, med en högre andel män. I preoperativa patientenkäter i Hakir angav försäkrade patienter lägre grad av vilovärk, vilket talar för att de kan ha opererats tidigare i artrosförloppet. Viss postoperativ uppföljning ingår i de flesta sjukvårdsförsäkringar, men ofta ersätts inte uppföljning efter mer än 1 år eller kompletterande röntgenundersökningar. Uppföljning i forskningsprojekt finansieras heller inte.
Tumbasartros är ett tillstånd med fluktuerande symtom som kan gå tillbaka spontant. Operation bör därför förbehållas patienter med behandlingsresistent vilovärk, trots adekvat konservativ behandling [9]. Proteskirurgi är dyrare än andra operationsmetoder, och implantatkostnaden uppgår till cirka 15 000 – 20 000 kr. Liksom vid all proteskirurgi finns även en risk för sena komplikationer.
Ett vårdsystem där privat försäkrade patienter får tillgång till modern proteskirurgi tidigare än patienter inom skattefinansierad vård är inte likvärdigt, skriver Marianne Arner och Maria Wilcke.
Ett vårdsystem där privat försäkrade patienter får tillgång till modern proteskirurgi tidigare än patienter inom skattefinansierad vård är inte likvärdigt. Samtidigt riskerar försäkringspatienter som opereras tidigt i artrosförloppet, innan icke-kirurgisk behandling prövats, att genomgå onödig kirurgi med potentiella komplikationer. Nya behandlingsmetoder, exempelvis tumbasproteskirurgi, bör följas upp långsiktigt avseende resultat, komplikationer och kostnader. Detta görs bäst i ett nationellt kvalitetsregister. Alla vårdgivare, såväl privata som offentliga, borde vara skyldiga att delta i sådan uppföljning.
