Läkare blundar för våldet när arbetsmiljön brister

Att ta emot och vårda patienter som utsatts för våld i nära relation är en del av läkarnas uppdrag. Trots det räcker det ofta med att blunda tillräckligt länge för att slippa agera. Blåmärken och spruckna läppar bortförklaras och följdfrågor uteblir. Det kan till och med vara enklare att undvika frågorna helt och hållet.

Läkare ska fråga om våld och undersöka patienter vid misstanke om våldsutsatthet, enligt Socialstyrelsens allmänna råd (HSLF-FS 2022:39). Enligt 10 kap 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) har man rätt att bryta sekretess och anmäla vid misstanke om brott med minst 6 månaders fängelse som påföljd, vilket utgör ett undantag från tystnadsplikten i patientsäkerhetslagen.

Trots att möjligheten och uppmaningen till att anmäla finns upplever jag att läkarnas inställning är negativ. Anmälningsformulären upplevs som krångliga, processen tidskrävande och risken att kallas som vittne avskräckande. Kunskapen om hur man ska agera saknas, trots externa och interna riktlinjer.

»Det finns någon pärm hos sekreterarna, men det orkar jag inte med. Om du vill jobba över så får du.« »Ska jag behöva fråga varenda kvinna om hon blir slagen hemma? Då riskerar ju jag att behöva vittna och ta mig till domstolen på min fritid.« Dessa meningar har jag själv hört kollegor yttra. De avslöjar hur tungt hotet om ytterligare övertid väger. Så länge frågan om våld går att undvika och konsekvenserna av det är obefintliga kommer tystnaden att kvarstå.

Inspektionen för vård och omsorg har påtalat bristerna i sjukvårdens arbete med våldsutsatta [1]. I deras tillsyn såg man brister i både regelefterlevnad och samverkan kring våldsutsatta. Akademiskt primärvårdscentrum i Region Stockholm visade 2022 att 76 procent av kvinnorna som lever med våld aldrig hade fått frågor om det från vården [2].

Egentligen handlar den här situationen inte om läkares likgiltighet, även om citaten ovan ger det intrycket, utan den speglar en arbetsmiljö kantad av brist på tid och utbildning och därigenom även stöd. Riktlinjer och vårdprogram gör ingen skillnad om personalen inte förmår att följa dem.

I stället för att publicera nya riktlinjer som snabbt begravs ute i regionernas intranät behövs en systemförändring. Läkare bör gå en obligatorisk utbildning om våld i nära relationer och om åtgärder man kan och ska vidta. Utbildningen bör, likt HLR-utbildningen, genomföras regelbundet för att säkerställa att den hålls aktuell och relevant. Frågan om våld borde också integreras i journalmallarna med en rubrik som är dold för patienten på 1177. Det kan vara en enkel ja/nej-fråga som säkerställer att frågan inte glöms bort. 

Sjukvården befinner sig i ett kroniskt ekonomiskt ansträngt läge. Övertid ska minimeras, nyanställningar ska undvikas och personalrummens fruktkorgar ska tas bort. Men det är även direkt slösaktigt att inte fånga upp våldsutsatta genom enkla frågor. Att undvika att fråga innebär kostnader i form av återkommande vårdbesök, långvariga sjukskrivningar, psykisk ohälsa och i värsta fall patientens liv.

Ur ett etiskt, men alltså också ekonomiskt, perspektiv borde inte detta handla om vad vi läkare bör göra, utan om vad vi ska göra.

I en sjukvård där besparingar har blivit vardag måste vi i stället fråga oss om vi har råd att inte ställa den enkla men avgörande frågan: »Har någon gjort dig illa?«