Läkare har ett ansvar att säkra vården för de mest utsatta

Vårdvalsideologins förespråkare glömmer ofta bort att många grupper i Sverige inte kan välja vård av ekonomiska skäl. Därför gläder jag mig åt Svenska läkaresällskapets nya sjukvårdspolitiska program inför valet 2026 [1]. Vården ska enligt detta styras efter behov, inte efterfrågan eller betalningsförmåga. Vården ska vara jämlik.

En ögonblicksbild av dagens Sverige visar hur viktigt detta ställningstagande är. Stora förändringar i sjukvårdsutbudet och på läkemedelsområdet har skett under senare år, och allt fler lever i ekonomisk utsatthet. Arbetslösheten är nästan 10 procent [2]. Minskningar av ersättningar i sociala stödsystem har skett, och fler planeras. Stadsmissionen har funnit att 700 000 personer i befolkningen kan klassificeras som fattiga – en fördubbling sedan 2022 [3].

Hälsoklyftorna och skillnaden i livslängd mellan rik och fattig ökar. På 1960-talet var skillnaden i livslängd mellan de män som tjänade mest och de som tjänade minst 3,5 år, i dag är den 11 år [4]. 10 procent av svenskfödda saknar gymnasieutbildning och har ofta andra allvarliga problem. Ensamstående kvinnor med kort utbildning har en sjunkande medellivslängd [5].

Den enskilde läkaren och mottagningen har många gånger svårt att leva upp till hälso- och sjukvårdslagen. Ännu svårare kommer det att bli på grund av regeringens planer på att riva upp beviljade permanenta uppehållstillstånd och omvandla dem till tillfälliga. Många tiotusental människor kommer att hamna i skuggsamhället, med ökad psykisk och somatisk sjuklighet och med sämre ekonomiska resurser för att söka vård.

Orsaken till denna ojämlikhet är multifaktoriell, men tillgången till vård är en faktor. Hur stor är den? Vad betyder de ökade besöksavgifterna i primärvården och på akutmottagningar? Varningar om ekonomiska hinders betydelse för sjukvård [6] och tandvård [7, 8] har uttryckts.

Frånsett barn och vårdsökande över 85 år betalar befolkningen en allt högre besöksavgift. I primärvården kan den vara upp till 400 kronor och för öppen specialistvård 460 kronor [9]. Den ursprungliga tanken med 7-kronorsreformen 1970 var att ingen av ekonomiska skäl skulle hindras att söka vård. Med hänsyn till inflation har besöksavgiften för öppen sjukvård ökat 3–6 gånger.

Kan låga besöksavgifter leda till ökad vårdkonsumtion? I Örebro infördes avgiftsfria besök på akuten för unga, vilket resulterade i att de flesta sökande var mellan 18 och 25 år. De väntande äldre drabbades, och försöket är nu avslutat [10]. Detta försök speglar framför allt bristen på genomtänkta politiska beslut och inte den stora betydelsen besöksavgifter har för gruppen låginkomsttagare.

Högkostnadsskyddet för läkemedel har i år höjts till 3 800 kronor, och det första trappsteget har ändrats så att patienten betalar 75 procent i stället för 50 procent. Många läkemedel, framför allt nya substanser, har ett högt pris och således en hög initial kostnad som kan göra att låginkomsttagare inte köper ut sin receptbelagda medicin. Den statliga utredningen bakom förslaget hade uppseendeväckande nog ingen analys av de medicinska konsekvenserna för patienter eller samlad sjuklighet [11]. Sveriges läkarförbund och Vårdförbundet avstyrkte kraftfullt förslaget [12].

2007 påpekade professorn i socialmedicin Bo Burström att ekonomiska trösklar till vården är en realitet [13, 14]. Han fann »att personer i socialt och ekonomiskt utsatta grupper och personer med ekonomiskt bistånd på grund av dålig ekonomi inte konsumerar den vård de skulle behöva, givet sin sämre hälsa och högre sjuklighet, jämfört med övriga befolkningen«. Hans undersökningar visade att 35 procent av personer som mottog ekonomiskt bistånd hade avstått sjukvård, och motsvarande visades för läkemedel.

Hur är läget i dag? Var är dagens socialmedicinare som går i Burströms fotspår? Jag föreslår att de socialmedicinska institutionerna, förstärkta med etikkompetens från Läkarförbundet och Svenska läkaresällskapet, tar fram en vägledning för läkares handläggning av socialt och ekonomiskt utsatta grupper. Det kan gälla praktiska råd för läkaren och patienten om hur och vem inom socialtjänsten som kan ge akut ekonomiskt stöd och beskrivningar av kontaktvägar till frivilligorganisationers mottagningar, såsom de som drivs av Läkare i världen.

Den läkarinitierade vägledningen kunde också bli ett underlag för fortsatta sjukvårdspolitiska överväganden och beslut – både nationellt och i regionerna.