Läkarkåren måste börja agera som ett fackligt kollektiv
Tidigare gav läkaryrket prestige, inflytande och goda villkor, men det som då var en styrka har i dag blivit en strukturell svaghet.
Svaren i Läkarförbundets arbetsmiljöenkät från 2025 [1] är sorglig läsning. De illustrerar tydligt läkarnas solidaritet med sina uppdrag till priset av omfattande obetalt övertidsarbete och på bekostnad av raster och återhämtning. För de flesta ligger enkätens resultat sannolikt i linje med egna erfarenheter, och i jämförelse med enkäten 2022 syns dessvärre ingen förbättring [2].
Rapporten »Ingen rast ingen ro«, där 2025 års svar redovisas, avslutas med ett antal krav från Sveriges läkarförbund. Dessa är dock snarare att betrakta som vädjanden till politiken och arbetsgivarna om att vården ska dimensioneras efter behov och att gällande lagar och regelverk ska följas. Strategin är välkänd, men har hittills inte varit framgångsrik. Frågan är varför och om det är dags för läkarkåren att via förbundet ompröva sin strategi.
Under lång tid har läkare i Sverige haft en särställning bland offentliganställda. Med hög arbetsmoral, stark professionell etik och djupt ansvar för patienterna har läkarkåren kompenserat för brister i organisation och resurser genom eget arbete. Resultatet har blivit en kultur där övertid, jourbelastning och ohållbar arbetsmiljö normaliserats. Detta har historiska rötter. Läkare har ofta sett sig mer som professionella ämbetsutövare än som löntagare. Den hippokratiska traditionen, rekrytering av högpresterande individer och yrkets status har skapat en intern norm, där det har upplevts moraliskt tveksamt att sätta gränser när behoven är stora. Tidigare gav yrket prestige, inflytande och goda villkor, men det som då var en styrka har i dag blivit en strukturell svaghet.
Dagens hälso- och sjukvård präglas av underbemanning, detaljstyrning och produktionskrav som står i konflikt med både medicinsk kvalitet och rimliga arbetsvillkor. I detta landskap har läkarnas kompensationsvilja och acceptans för nya administrativa rutiner och system blivit en tyst resurs som utnyttjas; systemfel döljs och incitamenten att åtgärda dem försvagas.
Mot denna bakgrund är det nödvändigt att läkarkollektivet via Läkarförbundet omprövar sin roll. Att kräva en hållbar arbetsmiljö är inte ett svek mot patienterna, utan en förutsättning för säker vård. En utmattad läkarkår är inte professionalism, utan ett tecken på ett system som lever på att ansvarstagande medarbetare inte säger ifrån.
Läkarförbundets fokus bör därför tydligare ligga på fackliga kärnfrågor, såsom arbetsmiljö, arbetstid och lön. Utan kollektiv gränssättning kommer läkare att fortsätta bära arbetsgivarens ansvar. Att förbundet trots uppenbara arbetsmiljöproblem inte rört sig längre i denna riktning visar att ett historiskt förhållningssätt, där vårdpolitiska ambitioner konkurrerar med kampen för rimliga villkor, kvarstår. Vårdpolitik är viktig, men hör hemma i andra forum.
Ett generationsskifte skulle kunna ge förutsättningar för förändring. Yngre läkare är antagligen mindre benägna att acceptera ett arbetsliv byggt på självuppoffring och tyst lojalitet. Samtidigt visar erfarenhet och enkäter att de snabbt socialiseras in i det gamla beteendet av seniora kollegor i ledande positioner. I detta sammanhang är förbundets hållning att chefer bör vara läkare inte okomplicerad, då lojalitets- och jävskonflikter kan försvåra ett tydligt arbetsmiljöarbete.
Facket borde fokusera på de fackliga kärnfrågorna – inte vårdpolitiken, skriver Peter Nygren.
Historiskt var läkarnas strategi framgångsrik: hög arbetsinsats byttes mot autonomi och inflytande. I dagens system finns inte längre denna motprestation. När beteendet består under förändrade villkor blir det en fälla. Därför är det rationellt, inte ideologiskt, att läkarkåren med Läkarförbundet i spetsen ändrar strategi mot kollektiv gränssättning baserad på de lagar som faktiskt finns. Det innebär ett förvisso inte okomplicerat brott med traditionen, men ett nödvändigt sådant när traditionens förutsättningar har upphört att existera.
