Låt inte tekniken döda referenstagningen
Att vara referens till utbildningsläkare är att vara del av något större. Telefonsamtalen med kollegor runtom landet har gett en inblick i andra kliniker – fram till dagen då jag ombads ge referens via en länk på sms.
Som handledare till utbildningsläkare har jag för mina adepters räkning blivit ombedd att lämna referenser, såväl skriftligt som muntligt, i samband med att de söker jobb. Det sker med en viss säsongsburen regelbundenhet, eftersom AT- och ST-läkarna har sina olika program, och vid placeringens slut är det naturligt att söka nya tjänster. Utöver avhandlandet av ens skyddslings duglighet som framtida ortoped, narkosläkare eller internmedicinare är ofta telefonintervjuerna värdefulla, såtillvida att man får kontakt med kollegor på sjukhus och kliniker runt om i landet. Kontakten ger en inblick i hur man arbetar i de olika regionerna och organiserar ST-tjänsterna, men även i vilka förutsättningar kliniken har att ta över stafettpinnen för utbildningsläkarens nästa steg i karriären. En känsla av delaktighet i läkarkåren som sträcker sig långt utanför den egna klinikens väggar infinner sig.
Fram till i dag.
Min nuvarande AT-läkare har sökt jobb som ST-läkare i rättspsykiatri och psykiatri kombinerat, och han är lämplig för tjänsten i fråga. Inför intervjun hade jag läst på om programmet och uppdaterat mig om relevanta lokala förhållanden. När det väl var dags var allt jag fick en länk på sms, vilken ledde till ett program som ställde några snabba frågor om den sökandes lämplighet. Frågorna var basala och enkelspåriga, och alternativen var charmlöst kategoriska, i stil med »dålig« eller »bra«. Man kunde skriva några fria kommentarer, men formatet inspirerade inte till några litterära utsvävningar eller nyanseringar. Mitt engagemang dalade redan halvvägs genom formuläret. Dessutom ställdes inga frågor om fallenhet för psykiatri, och jag erbjöds inte heller möjlighet att ställa några motfrågor om tjänsten. Den sammanlagda innebörden av mina svar var intetsägande, och kvar satt jag med en känsla av desillusion.
Jag är förbryllad och förargad över utvecklingen, och jag är besviken över regionen som väljer en så opersonlig, icke-human och lågkvalitativ metod för tillsättandet av en så samhällsviktig tjänst som denna. Metoden reducerar individen till ett objekt och referenstagandet till en standardiserad datainsamlingsprocess – precis de principer som begreppet »patientcentrerad vård« ämnar att ta avstånd från.
Konsekvensen blir att bristen på engagemang och den lågkvalitativa insatsen från regionens sida helt enkelt inte kan tolkas på annat sätt än som respektlöst. Läkare har ett tudelat uppdrag: det medicinskt vårdande och det myndighetsutövande. Båda aspekterna av yrket kräver synnerlig personlig lämplighet. Att reducera referenstagningen till ett frågeformulär går kanske för vissa andra typer av yrken och tjänster, men för läkaryrket vill jag argumentera för att behålla en personlig referenstagning. På så sätt värnar man om läkaren som faktisk egentlig person – inte bara funktion – och om rättvisa och kvalitetssäkrade anställningar i framtiden.
