Låt oss få dö med värdighet
Dödshjälp är ett erkännande av patientens autonomi och människovärde
Att lindra lidande är läkekonst. Att tvinga människor att uthärda det outhärdliga är motsatsen.
Läkartidningen har nyligen recenserat Gunilla Silfverbergs nya bok »Dödshjälp. Perspektiv och begrepp«, och recensenten efterlyser en modigare diskussion [1]. Jag vill därför säga det som ofta undviks: Sverige behöver införa en reglerad möjlighet till assisterat livsslut.
Frågan om dödshjälp är inte teoretisk. Den är högst konkret för de patienter som i dag lider i livets slutskede. Det gäller till exempel personer med ALS, som vet att kroppen steg för steg förvandlas till ett fängelse, eller cancersjuka, som trots bästa palliativa vård lever i outhärdlig smärta. För dessa patienter är det inte alltid tillräckligt att lindra, utan de behöver rätten att själva få bestämma när nog är nog.
Kritiker talar om »sluttande plan«. I praktiken finns det redan ett sluttande plan – i ojämlikheten. Den som har råd kan resa till Schweiz och få hjälp, medan den som saknar resurser lämnas ensam att uthärda sitt lidande.
Sverige släpar efter många andra länder. Belgien, Nederländerna, Kanada, Schweiz och delar av USA har redan lagar som ger patienter möjlighet till en värdig död. Det är svårt att förstå varför just svenska patienter ska nekas samma rättighet.
Vi läkare har ett ansvar att tala klarspråk. Det är inte värdigt att lämna dessa människor utan alternativ. Palliativ vård är nödvändig – men inte alltid tillräcklig. Att ge människor möjligheten att avsluta sitt liv med en förskriven dödlig dos sömnmedel, under noggrant reglerade former, är inte en kapitulation. Det är ett erkännande av patientens autonomi och människovärde.
Den verkliga frågan är enkel: ska våra patienter få dö på ett sätt som speglar deras vilja och värdighet, eller ska vi fortsätta blunda för deras lidande? Det är dags att visa en modig beslutsamhet.
