Medicinskt omotiverade kompletteringar av remisser är ett växande problem
Vissa verksamheter uppges avvisa 30–50 procent av alla remisser. Nu behöver vi minska byråkratiseringen och stärka professionalismen i remisshanteringen.
När vi i primärvården remitterar patienter efterfrågar mottagaren allt oftare kompletterande information, varpå remissen avvisas. Att avvisningar är ett växande problem har påtalats i flera regionala granskningar, och vissa verksamheter uppges avvisa 30–50 procent av alla remisser [1, 2].
När kompletteringen är medicinskt omotiverad minskar vårdens effektivitet och patienten får vänta längre på rätt hjälp.
Följande tre typexempel från våra kliniker illustrerar problematiken:
- Remiss till ögonkliniken för hudförändring på ögonlocket avvisas med krav på visusundersökning, trots att förändringen uppenbart inte påverkar synen.
- Remiss för byte av hormonspiral inför påbörjande av hormonterapi avvisas med krav på uppgift om antal förlossningar, trots att föregående spiral sattes in på samma mottagning.
- Remiss till ortopedkliniken för hälseneruptur, bekräftad med ultraljud, avvisas med krav på uppgift om BMI, trots att patienten kommer att kallas för bedömning av ortoped oavsett BMI-värde.
Exemplen är inte menade att peka ut specifika kliniker, utan att illustrera ett återkommande fenomen: att fokus flyttas från vad som krävs för att göra en medicinsk bedömning till att bocka av information som i praktiken inte påverkar handläggningen för den individuella patienten.
Konsekvenserna blir påtagliga. I svensk primärvård har hanteringen av remissreturer beskrivits som en betydande källa till obefogade arbetsuppgifter, som skapar stress utan att tillföra patientnytta [3]. När primärvården lägger tid på medicinskt omotiverade kompletteringar minskar tillgängligheten för andra patienter. De som ska följas upp efter inneliggande vård eller som återremitteras till oss efter avslutad sjukhusinsats får vänta. Mottagande klinik förlorar också tid när bedömningen måste göras om. Framför allt förlängs tiden innan patienten får den vård som efterfrågas.
Självklart ska remisser innehålla den information som krävs för en säker bedömning, men rimligheten i kraven måste kunna diskuteras. En nyligen publicerad studie visar att ingen av 140 granskade remisser från primärvården till ortopedkliniken för knäartros uppfyllde samtliga remisskrav [4]. Detta resultat borde rimligen leda till att kraven ifrågasätts.
Utvecklingen drivs sannolikt av flera faktorer: en ökad standardisering av remissinnehåll, att den första bedömningen i vissa fall sker administrativt enligt mallar och att remisser används för att optimera interna flöden på mottagande enhet. Det är i vissa fall motiverat, men hänsyn måste tas till hela vårdkedjan. Det är orimligt att primärvården tvingas kalla till extra besök enbart för att komplettera remisser för patienter som uppenbarligen är i behov av sekundärvård. Standardiseringen kan vara ett stöd, men när den ersätter professionell medicinsk bedömning riskerar den att försämra både flöde och kvalitet. Att skriva och bedöma remisser är medicinska åtgärder som måste hanteras med medicinsk kompetens.
För att underlätta remissflöden och en mer sömlös vård föreslår vi
- att varje begäran om komplettering åtföljs av en kort medicinsk motivering om varför uppgiften behövs och hur den påverkar handläggningen i just det aktuella fallet.
- att standardiserade listor används som stöd och inte som absoluta checklistor när uppgifterna inte är medicinskt motiverade.
- att medicinskt omotiverade kompletteringar avvikelserapporteras. Det ökar administrationen kortsiktigt, men synliggör problemet för beslutsfattare som kan förändra processerna.
Medicinskt omotiverade kompletteringar försämrar vården för patienter, skapar frustration i primärvården och sannolikt även i sekundärvården. Om vi vill värna både kvalitet och tillgänglighet behöver vi minska byråkratiseringen och stärka professionalismen i remisshanteringen – tillsammans.
