OCD lämpar sig inte som kontrollgrupp i PANS-studien
Det studien lyckas visa är att ett begränsat antal laboratoriefynd inte kan särskilja två biologiskt och kliniskt överlappande grupper.
Slutreplik. OCD (obsessiv-kompulsiv störning) hos barn leder till en livslång och svårt funktionsnedsättande sjukdom i cirka 40 procent av fallen [1]. Det finns en massiv litteratur som visar att OCD är en neuropsykiatrisk sjukdom, baserat på avvikelser i centrala nervsystemet (CNS). Det föreligger också en ökad förekomst av immunologiska avvikelser i likvor hos vuxna med OCD [2] och höga nivåer av streptokockrelaterade och andra immunmedierade sjukdomar vid pediatrisk OCD [3]. Sammantaget utgör inte OCD en lämplig kontrollgrupp för att söka avvikande laboratoriefynd gentemot PANS (pediatriskt akutneuropsykiatriskt syndrom). Eftersom Vasiljevic et al [4] inte finner skillnader mellan de två snarlika grupperna kommer de till den besynnerliga slutsatsen att den rekommenderade somatiska utredningen [5] är onödig, leder till att barn utsätts för lidande och därför bör undvikas.
Vasiljevic et al hävdar i sin replik att de systematiskt undersökt biomarkörer för PANS [6]. I så fall är ett grundläggande metodproblem att provtagningen genomfördes närmare två år (median) efter symtomdebut, en tidpunkt då akuta inflammatoriska förändringar rimligen inte längre kan förväntas vara påvisbara. Att akuta fasreaktanter, immunglobuliner, antinukleära antikroppar, streptokocker och övriga analyserade markörer är negativa vid denna tidpunkt är därför inte förvånande (om inte ett nytt skov föreligger). I dagsläget finns det dessutom inga specifika biomarkörer för PANS. Det rekommenderade utredningsbatteriet är snarare avsett för att undersöka identifierbara bakomliggande inflammatoriska sjukdomsbilder och utesluta andra organiska orsaker. Det bör dock påpekas att diagnosen PANS baseras enbart på den kliniska bilden och att behandlingen kan innefatta immunmodulerande läkemedel oaktat immunologiska fynd. Det är värt att notera att tecken på tydlig CNS-inflammation utesluter diagnosen PANS [5].
Det är vanligen en barnpsykiater som först kommer i kontakt med barn med misstänkt PANS. Kliniker inom barnpsykiatrin har en begränsad erfarenhet av PANS-utredningar, varför kliniska riktlinjer om tillvägagångssätt säkerställer en grundläggande kvalitet. Emellertid menar Vasiljevic et al att man, i stället för att genomföra ett brett undersökningsbatteri, endast bör ta riktade prov när det finns stöd för samtidiga somatiska fynd. Således är provtagning för streptokocker eller neurologiska och immunologiska undersökningar överflödiga om inte patienten visar tydliga tecken på somatisk sjukdom. Vasiljevics och kollegors slutsatser baserar sig på en låg frekvens av positiva laboratoriefynd hos 51 barn med PANS och i huvudsak negativa CNS-fynd. I artikelns diskussionsavsnitt avfärdas andra forskargruppers positiva CNS-fynd som motsägelsefulla och baserade på så små material att inga slutsatser kan dras. I Vasiljevics studie genomgick mellan 14 och 18 barn CNS-undersökningar, det vill säga inte så många.
Ett grundläggande metodproblem att provtagningen genomfördes närmare två år (median) efter symtomdebut, skriver debattörerna.
Sammantaget visar studien inte att en bred somatisk utredning är onödig, utan enbart att ett begränsat urval laboratoriefynd inte kan särskilja två biologiskt och kliniskt överlappande grupper, med ett begränsat antal individer som har undersökts sent i sjukdomsförloppet.
