Ostrukturerade randningar gör oss alla till förlorare
Trots tydliga mål liknar randningarnas upplägg alltför ofta en förlängd AT-tjänst med begränsat utbildningsvärde.
Varje dag tar sjukhus runt om i landet emot ST-läkare i allmänmedicin för randningar. Ofta har ST-läkarna redan kommit långt i sina karriärer och närmar sig specialistkompetens. Randningarna rymmer en stor potential för den enskilda ST-läkaren att lära sig, men de skapar också förståelse och långsiktigt bättre samarbete mellan olika vårdnivåer – när de fungerar. Trots detta används randningstiden alltför sällan optimalt. I praktiken riskerar den att bli en administrativ belastning för sjukhusen och ett kompetenstapp för primärvården, där ST-läkarens fulla potential går förlorad.
Målet med randningarna är att ge oss ST-läkare de bästa möjliga förutsättningarna för att bli kompetenta specialister i allmänmedicin. Den allmänmedicinska kärnan lär vi oss i primärvården, där kontinuitet, helhetssyn och generalistkompetens utvecklas. Samtidigt behöver vi fördjupning i specifika tillstånd och insyn i sjukhusvården. Det är här randningarna spelar en avgörande roll. För sjukhusklinikerna är randningarna en möjlighet att visa vad som är centralt i den egna verksamheten och vad vi behöver ta med oss tillbaka till primärvården. Detta kunskaps- och erfarenhetsutbyte avspeglas i framtida remissflöden till sjukhusklinikerna och i belastningen på akutmottagningarna.
Med genomtänkt och strukturerad organisation utgör ST-läkarna en direkt tillgång för den mottagande kliniken. Vi bidrar med kvalificerat patientnära arbete och tar ett reellt ansvar i mottagnings- och avdelningsverksamheten, vilket innebär konkret avlastning och ett tydligt tillskott i klinikernas dagliga arbete.
Trots tydliga mål liknar randningarnas upplägg alltför ofta en förlängd AT-tjänst med begränsat utbildningsvärde. Avdelningsarbete, epikriser och administration tar stor plats, medan möjligheten att ta del av organspecialisters kliniska resonemang kring diagnostik, remisser och prioriteringar går förlorad. NU-sjukvården har visat hur randningar kan utvecklas genom att tillsätta en sjukhusövergripande studierektor specifikt för ST-läkare i allmänmedicin. Att rollen innehas av en blivande specialist i allmänmedicin ger en unik förståelse för vad som fungerar bra och vad som behöver förbättras. I studierektorns roll ingår att facilitera dialogen mellan primärvården och sjukhusens kliniker om randningarnas innehåll och upplägg, med målet att skapa bästa möjliga lärande.
Både primärvården och sjukhusen har begränsade resurser, och att ta emot randande kollegor kräver tid och planering. Randningarna innebär en påtaglig personalfrånvaro i primärvården, vilket påverkar kontinuitet och tillgänglighet och i förlängningen även belastar sjukhusen. Därför behöver randningarna vara tydligt målinriktade och effektiva och ses som en investering för framtiden.
Till sjukhus, kliniker, studierektorer och kollegor vill vi därför föreslå följande:
- Fokusera randningarnas innehåll på vad ST-läkarna behöver kunna i sin framtida roll som specialister i allmänmedicin.
- Prioritera varierat mottagningsarbete och akuta tillstånd framför avdelningsarbete. Vid avdelningsarbete bör tiden förläggas till avdelningar med brett patientklientel, snarare än högspecialiserad vård.
- Använd auskultation väl genom att låta ST-läkarna följa erfarna kollegor, träffa många patienter och diskutera remisser, fall och kliniska resonemang.
- Se ST-läkarna för vad de är: blivande specialister i allmänmedicin och kollegor med en central roll för hela sjukvårdssystemet, inklusive sjukhusens framtida arbete. Missta inte våra lärandebehov för AT/BT-läkarnas eller studenternas.
- Planera och utveckla randningarna i dialog mellan primärvården och sjukhusen, exempelvis genom en sjukhusövergripande studierektor för ST-läkare i allmänmedicin.
På många håll fungerar randningarna redan utmärkt. Tack vare engagerade kollegor lär vi oss fantastiskt mycket, och med bättre struktur kan detta bli normen. Randningarna kan bli mer träffsäkra och ge högre värde för primärvården, sjukhusen och patienterna. Låt oss använda dem med omtanke och ta vara på den möjlighet de faktiskt ger.
