Priset att gå på toaletten höjdes just betydligt
Många påverkas kraftigt av att mikrolavemanget Microlax inte längre är i läkemedelsförmånen. TLV:s beslut bör föregå av en tydlig konsekvensanalys.
Sedan årsskiftet ingår mikrolavemanget Microlax inte längre i läkemedelsförmånen [1]. Tillverkaren ansökte om prishöjning, men fick avslag från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) och begärde därefter att läkemedlet skulle lämna förmånen.
TLV:s beslut väcker en principiellt viktig fråga om hur man väger in behoven hos personer med långvariga funktionsnedsättningar i sitt beslutsfattande.
Förändringen kan vid första anblick framstå som marginell, men för många personer med ryggmärgsskada är konsekvenserna betydande. För denna patientgrupp är en fungerande tarmtömning en central del av vardagen och den medicinska egenvården. Skadan innebär ofta en neurogen tarmdysfunktion, där kroppens normala signaler och reflexer inte fungerar. För att kunna tömma tarmen regelbundet krävs därför strukturerade rutiner och ofta farmakologisk hjälp.
Under flera decennier har mikrolavemang, framför allt Microlax, varit ett etablerat hjälpmedel i denna rutin. Många använder preparatet dagligen eller flera gånger per vecka. Metoden rekommenderas inom rehabiliteringsmedicin eftersom den är lokalverkande, relativt skonsam och ger en förutsägbar effekt [2].
När läkemedlet nu inte längre omfattas av högkostnadsskyddet tvingas en stor grupp patienter själva bära kostnaden för ett hjälpmedel som i praktiken är en förutsättning för att kunna hantera en kronisk funktionsnedsättning. För den som använder mikrolavemang dagligen kan kostnaden uppgå till över 8 000 kronor per år.
En konsekvens som redan diskuteras i klinisk vardag är risken att patienter övergår till andra preparat som är billigare, men medicinskt mindre lämpliga för långvarigt bruk. Stimulerande laxermedel, såsom bisakodyl, verkar via en annan mekanism och är inte avsedda för kontinuerlig användning under lång tid. De kan ge kramper, slemhinneirritation och risk för beroendeproblematik [3]. Inom rehabiliteringsmedicin används de därför restriktivt och ofta som tillfälliga lösningar. Om ekonomiska faktorer driver patienter mot sådana alternativ kan resultatet bli både medicinska komplikationer och i förlängningen ökade vårdkostnader.
Myndigheter, profession och patientorganisationer behöver kommunicera för att säkerställa att beslut inom läkemedelsförmånen inte får oavsiktliga konsekvenser för grupper med stora och varaktiga vårdbehov.
Denna typ av förändring bör föregås av en tydlig konsekvensanalys, särskilt när ett läkemedel används systematiskt av personer med kroniska neurologiska skador. Myndigheter, profession och patientorganisationer behöver kommunicera för att säkerställa att beslut inom läkemedelsförmånen inte får oavsiktliga konsekvenser för grupper med stora och varaktiga vårdbehov. Även om beslutet att dra sig ur förmånen per se fattades av tillverkaren så behöver TLV utvärdera konsekvenserna av sitt beslut innan det verkställs. För den som lever med en ryggmärgsskada är frågan långt ifrån trivial – den är avgörande för att vardagen ska fungera.
