SLF borde våga agera mer offensivt
Att hänvisa till arbetsmiljöenkäter och vädja till arbetsgivare kan inte beskrivas som en framgångsrik strategi.
Slutreplik. Elin Karlsson har förstås helt rätt i sin övergripande argumentation när hon i sin replik skriver att läkarnas arbetsmiljö och villkor ytterst beror på sjukvårdens organisation och resurser [1]. Hon skriver även att kartläggningen av bristerna i arbetsmiljön är en bra och nödvändig plattform för att i diskussioner med regionerna och sjukvårdspolitiker verka för förbättringar. Läkarförbundets problem är att denna strategi, som bevisligen inte varit eller är särskilt framgångsrik, verkar vara den huvudsakliga, och illustreras väl av citatet: »Den [arbetsmiljörapporten] ger förbundets lokalföreningar en bra grund för att driva på regionerna i arbetet med en bättre arbetsmiljö. Det viktigaste påverkansarbetet för att förbättra våra medlemmars arbetsvillkor och förutsättningar i den kliniska vardagen sker på den nivån.«
Jag menar att Läkarförbundet utöver vädjanden skulle behöva utveckla och pröva en mer offensiv strategi, som jag i mitt inlägg sammanfattade som »kollektiv gränssättning«. Vad den gränssättningen i praktiken skulle bestå av får bli föremål för diskussion. En konflikt med strejk är knappast möjlig, eftersom den skulle drabba patienter och därmed stå i konflikt med läkarnas etiska kompass och ambition att göra gott. Strejken skulle heller inte mötas av allmänhetens förståelse.
Men en offensivare strategi skulle mycket väl kunna innehålla element av konflikt för att pressa fram förbättringar, till exempel selektiva administrativa blockader, samordnade nationella kampanjer för att via skyddsombud göra så kallade 6:6a-anmälningar enligt arbetsmiljölagen eller i juridiska samordnade offensiver driva ärenden till Arbetsmiljödomstolen för prejudikat.
Inom ramen för en kollektiv gränssättning bör hela läkarkåren också rannsaka sitt förhållningssätt till arbetsmiljöproblematiken. Inte sällan hörs seniora och arbetsledande kollegor framhålla yngre kollegors alltför låga produktivitet och överdrivna klagomål på dåliga arbetsförhållanden och stress. Övertidsarbete görs inte sällan också till ett personligt ansvar. En bristande mellankollegial solidaritet är i sig inte primärt en facklig fråga. Min vädjan riktar sig även till läkarkåren som helhet att inta en mer stöttande attityd till kollegor – något som verkar finnas i andra yrken som kännetecknas av arbetsmiljöproblem och etisk stress.
