Underskatta inte de privata försäkringarnas effekt på vården
Även om sjukvårdsförsäkringarna knyts till en liten andel av de totala sjukvårdsutgifterna, så står de för en betydande strukturell förändring.
I en nyligen publicerad artikel i European Journal of Epidemiology beskrivs det svenska sjukvårdssystemet [1]. Privata sjukvårdsförsäkringar skildras som en marginell del av svensk hälso- och sjukvård med hänvisning till dess andel på 0,6 procent av de totala hälso- och sjukvårdsutgifterna. Även om siffran är statistiskt korrekt, menar vi att det krävs en mer nyanserad tolkning för att förstå försäkringarnas faktiska genomslag och fotavtryck i svensk hälso- och sjukvård.
Att jämföra utgifterna för de privata sjukvårdsförsäkringarna med de totala nationella sjukvårdskostnaderna är att jämföra äpplen med päron. För det första drivs den offentliga vårdens kostnader till stor del av långtidsbehandling av kronisk multisjuklighet hos en åldrande befolkning, ibland med behov av slutenvård, medan de privata sjukvårdsförsäkringarna fokuserar på avgränsade, elektiva vårdepisoder inom öppenvården. För det andra är de privata sjukvårdsförsäkringarna mer vanligt förekommande i distinkta grupper: friska, högutbildade, män, individer med högre inkomster och boende i storstadsområden [2]. Detta står i skarp kontrast till den grupp som nyttjar den offentliga sjukvården mest: 80–85 procent av hälso- och sjukvårdskostnaderna går till individer med omfattande och komplexa vårdbehov [3].
Sammantaget innebär jämförelsen med nationella hälso- och sjukvårdsutgifter en systematisk underskattning av de privata försäkringarnas fotavtryck i svensk sjukvård. Nämnaren i jämförelsen behöver motsvara den population och den typ av vård som täcks av de privata sjukvårdsförsäkringarna.
Avtrycket av dessa sjukvårdsförsäkringar förstås bättre genom befolkningstäckning än genom utgifter. Över 800 000 personer i Sverige har i dag en privat sjukvårdsförsäkring, och antalet försäkrade ökar år efter år [4]. Sektorn har därmed gått från att vara en perifer företeelse till att bli en betydande del av det svenska vårdlandskapet.
De privata sjukvårdsförsäkringarna bör inte betraktas som ett marginellt komplement till svensk hälso- och sjukvård, skriver författarna.
Denna tillväxt antyder ett systemskifte alldeles oavsett om det finansiella avtrycket framstår som litet i relation till de totala offentliga kostnaderna. Förekomsten av ett parallellt spår för en betydande men selekterad del av befolkningen innebär bland annat en förändring i hur vård prioriteras och erbjuds, vilket utmanar hälso- och sjukvårdslagens princip om att vård ska ges efter behov.
Privata vårdgivare och försäkringsbolag omfattas inte av offentlighetsprincipen, vilket hindrar insyn från allmänheten, myndigheterna och forskning [5]. Denna begränsade transparens gör det svårt att empiriskt utvärdera hur de privata sjukvårdsförsäkringarna interagerar med offentliga resurser och vård. Utan tillgänglig statistik går det inte att utvärdera försäkringarnas effekter, såsom risken för undanträngning av patienter i det offentliga systemet eller konflikter med lagstadgade krav på jämlik vård [5].
De privata sjukvårdsförsäkringarna bör inte betraktas som ett marginellt komplement till svensk hälso- och sjukvård, utan som en del av en betydande strukturell förändring. För att förstå de privata försäkringarnas fulla inverkan krävs analyser som går bortom totala utgifter och i stället fokuserar på hur försäkringarna påverkar den grundläggande principen om behovsstyrd prioritering.
