Utvecklingen i USA kan bli ödesdiger för svensk folkhälsopolitik
Robert F Kennedy jr försöker skapa en falsk konflikt mellan individuell frihet och prevention. Det borde få varningsklockorna att ringa här i Sverige.
USA befinner sig i ett nytt läge, där antivetenskapliga idéer inte längre är marginalfenomen utan en del av den statliga styrningen. När misstro mot vetenskap och expertmyndigheter institutionaliseras påverkas inte bara amerikansk folkhälsa, utan även de internationella kunskapsmiljöer som svensk prevention vilar på. Antivaccinationsrörelsen och den bredare antivetenskapliga miljön har länge funnits i amerikansk politik, men tidigare varit marginaliserad och verksam i alternativa medier och utanför den formella beslutsmakten [1]. Skillnaden i dag är inte graden av ifrågasättande, utan maktpositionen. När hälsominister Robert F Kennedy jr driver sin agenda inifrån statsapparaten har antivetenskap gått från retorik till praktisk styrning.
Detta är inte en tillfällighet. President Donald Trumps allians med Kennedy var inte enbart ett taktiskt drag för att vinna stöd bland vaccinskeptiska väljare, utan uttryck för en djupare ideologisk samklang. Båda företräder en grundläggande misstro mot expertmyndigheter, professionell autonomi och den evidensbaserade förvaltningsmodell som vuxit fram efter andra världskriget [2]. Där Trump talar om »den djupa staten« talar Kennedy om »den fångade vetenskapen«.
Kennedys hållning representerar en mer subtil och därmed farligare form av antivetenskap. Den tar sällan formen av öppet förnekande, utan uttrycks genom krav på öppen debatt, transparens och individens valfrihet. I praktiken undergräver detta de institutioner och processer som skiljer vetenskaplig evidens från spekulation [3].
Det mest oroande är dock inte vad som sägs, utan vad som utelämnas. När pågående folkhälsokriser, såsom omfattande mässlingsutbrott, inte adresseras av ansvariga företrädare signalerar staten att hotet inte är prioriterat och att expertmyndigheter saknar politiskt stöd. Denna tystnad är inte passiv. Den fungerar som ett styrinstrument som förstärker vaccinationsmotstånd och riskbeteenden och som i praktiken försvagar det förebyggande arbetet [4].
På institutionsnivå leder detta till en välkänd nedkylningseffekt. Tjänstemän och forskare blir försiktigare, varningar mildras och professionell autonomi ersätts av självcensur [5]. Myndigheter kan finnas kvar formellt, men deras funktion urholkas när vetenskaplig integritet inte längre skyddas politiskt.
I detta sammanhang är den svenska erfarenheten central. Svensk folkhälsopolitik bygger inte på en motsättning mellan kollektiv och individ, utan på deras samspel. Barnhälsovården är ett tydligt exempel: universella inbjudningar till individuella möten för mätning, samtal och vägledning. Detsamma gäller riktade hälsoundersökningar och hälsosamtal för att förebygga hjärt–kärlsjukdom och diabetes. Det kollektiva organiserar tillgången och jämlikheten, och det individuella samtalet skapar relevans, autonomi och handlingsutrymme. Utvärderingar visar att denna ömsesidighet ger betydande hälsovinster på befolkningsnivå [6].
Där Donald Trump talar om »den djupa staten« talar Robert F Kennedy jr om »den fångade vetenskapen«, skriver Lars Weinehall.
Risken med den amerikanska diskursen är därför inte individualisering i sig, utan att denna svenska modell misstolkas och delegitimeras genom en falsk konflikt mellan frihet och prevention.
Utvecklingen i USA bör därför ses som en varningssignal även för svensk hälso- och sjukvård. Folkhälsa och prevention är inte tekniska sidofrågor, utan delar av den demokratiska infrastrukturen. När vetenskap relativiseras och expertis politiseras hotas inte bara enskilda insatser, utan hela förutsättningen för ett långsiktigt, jämlikt och evidensbaserat förebyggande arbete [7].
Att värna denna grund är inte en ideologisk hållning, utan en professionell skyldighet för alla som arbetar med hälsa, prevention och medicinsk kunskap.
