»Vad hade hänt om vår anhöriga inte hade läkare i familjen?«
Vi möter ständigt patienter som missförstår vården på grund av språkmurar, skriver bröderna Josef El-Achkar och Leo El-Achkar.
Det är inte tillgången till vård som är grunden till ojämlik hälsa, utan bristen på förståelse. När vården inte gör sig förstådd riskerar patienter att gå miste om livsviktig behandling.
Vi är två syskon och läkare inom svensk sjukvård. Våra föräldrar kom till Sverige som invandrare, och vi växte upp med en fot i varje värld.
I samband med att en nära anhörig nyligen skulle skrivas ut uppstod missförstånd. Trots att vi var där, hörde allt som sas och följde alla rutiner – med tolk – blev medicineringen ändå fel. Viktig behandling uteblev och farliga misstag var nära att ske. Om det här kan hända någon i vår familj, hur skulle det då gå för patienter som är ensamma – utan språk, stöd och insyn i vården?
I vår vardag möter vi ständigt patienter som missförstår vårdens instruktioner. Det gäller särskilt människor som har begränsade kunskaper i svenska, har låg formell utbildning eller lever under socioekonomiskt utsatta villkor.
Problemet är inte främst bristen på information, utan bristen på förmågan att ta till sig, tolka och agera på informationen man får från vården. Den förmågan är avgörande för att fatta rätt beslut om sin egen hälsa. Men långt ifrån alla har den, och skillnaderna följer tydliga sociala och språkliga linjer. Enligt Socialstyrelsen har personer i områden med låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet mer än dubbelt så hög risk att dö i sjukdomar som går att förebygga jämfört med dem i mer välbärgade områden [1].
Vi möter patienter som avslutar behandlingar när de inte märker av en effekt eller inte ser poängen med förebyggande vård. Detta beror inte på ointresse, utan på att informationen aldrig har presenterats på ett sätt som känns begripligt eller relevant i deras livssituation.
Många med ärftliga höga blodfetter avbryter medicineringen när de inte känner någon omedelbar förbättring. Ingen har förklarat att behandlingen är förebyggande och att den minskar risken för framtida hjärt–kärlsjukdomar. Att ta till sig den kunskapen kräver både tillit och tid.
Vi möter personer som rökt i decennier och tror att rökning »bara« ger cancer och att risken minskar med åldern. Mindre känt är att rökning också höjer risken för stroke, hjärtinfarkt, lungsjukdomar och impotens – något som sällan kommuniceras på deras språk eller anpassas till deras referensramar. Dessutom är rökningen för vissa mer än en vana – den är kopplad till identitet och gemenskap. Många tror att det är nikotinet som är det farliga med rökning, vilket gör att det ur deras perspektiv inte framstår som vettigt att bli erbjuden nikotinläkemedel. Att bara rekommendera rökstopp utan att erbjuda alternativ för trygghet eller socialt stöd når därför ofta inte fram.
För att skapa jämlik hälsa måste vårdens budskap nå fram. Vi föreslår därför att befintlig information systematiskt anpassas och tillgängliggörs på flera språk så att även personer med begränsad läs- och skrivförmåga i svenska kan ta del av information om hur vården behandlar och förebygger sjukdomar. Allt bättre översättningsverktyg och AI kan underlätta detta arbete.
Vi måste använda ett språkbruk som patienterna förstår och möta dem på deras nivå. Vi måste förstå deras egen syn på sin hälsa och bemöta deras skepsis, och vi behöver det absolut viktigaste verktyget för god kommunikation: tid. Genom att tillåta tid för att utbilda och informera kan man förhindra onödiga återbesök och ge en bättre sjukdomsinsyn. Patienter behöver tid för att återberätta informationen de har fått, och vi läkare behöver ställa oss några viktiga frågor: Har de förstått allt? Fick de med sig förändringarna i läkemedelsordinationen? Vet de vem de ska vända sig till med frågor?
I vår vardag möter vi ständigt patienter som missförstår vårdens instruktioner. Det gäller särskilt människor som har begränsade kunskaper i svenska, skriver författarna.
Vår anhöriga klarade sig, men de flesta patienter har inte två läkare i sin närhet som kan fylla i de luckor som brist på förståelse och information lämnar efter sig.
Endast genom att ta detta gemensamma ansvar för utbildning, kommunikation och förståelse kan vi tillsammans skapa en jämlik och fungerande vård för alla.
