Våra resultat talar för en riktad utredning vid PANS
Vår studie är den första att systematiskt jämföra biomarkörer vid PANS och de mest relevanta differentialdiagnoserna i klinisk praxis, OCD och tics.
Replik. Vi tackar för Susanne Bejerots och kollegors engagemang [1] i vår studie och välkomnar diskussionen om förbättrad handläggning av PANS. Drabbade barn och deras familjer upplever stort lidande och bristande förståelse inom vården.
Inledningsvis vill vi notera att kritiken åberopar studier av flera olika tillstånd, medan våra slutsatser avser PANS [2]. Vår studie är den första att systematiskt jämföra biomarkörer vid PANS och de mest relevanta differentialdiagnoserna i klinisk praxis (OCD/tics). Detta är en viktig metodologisk styrka vid bedömningen av PANS‑kriteriernas specificitet [3].
PANS introducerades som en särskild undergrupp för barn med akut debut av OCD och/eller tics där immunologiska mekanismer misstänks spela en roll, men denna hypotes har ännu inte bekräftats [4]. Rådande rekommendationer omfattar breda medicinska utredningar i syfte att vägleda immunmodulerande behandling och identifiera möjliga autoimmuna eller inflammatoriska tillstånd [5]. Detta immunologiskt inriktade omhändertagande skiljer sig väsentligt från evidensbaserad handläggning av idiopatisk OCD/tics, samtidigt som PANS per definition överlappar med dessa psykiatriska tillstånd.
Samtliga deltagare i vår studie genomgick strukturerade och multidisciplinära bedömningar enligt aktuella riktlinjer [5]. Kontrollgruppen bedömdes ha idiopatisk OCD och/eller tics oavsett tidigare misstanke om PANS, vilket speglar den kliniska överlappningen mellan tillstånden. Sensitivitetsanalyser visade inga skillnader i provsvar mellan PANS-utredda och icke-PANS-utredda kontroller. Båda hade något fler avvikande provsvar (median 4; interkvartilavstånd [IQR] 2–5) jämfört med PANS-gruppen (median 3; IQR 1–4). Detta talar för att ospecifika avvikelser vid bred provtagning förekommer vid OCD/tics och saknar specificitet för PANS.
Tiden mellan symtomdebut och utredning är relevant och speglar den kliniska verkligheten. Våra data ger dock inget stöd för att denna faktor haft någon avgörande betydelse för resultaten. Om potentiella biomarkörer endast är påvisbara i ett mycket tidigt stadium begränsas deras kliniska användbarhet i praktiken.
Vi instämmer helt i att somatiska tillstånd måste uteslutas vid akut debut av neuropsykiatriska symtom, och våra resultat motsäger inte detta. Däremot visar vår studie att
- fynd som historiskt motiverat immunmodulerande behandling vid PANS även förekom hos kontroller
- en bred utredning med blodprov, halsodling och kompletterande lumbalpunktion, MR och EEG identifierade underliggande autoimmuna/inflammatoriska tillstånd hos färre än 4 procent av barnen med PANS, samtliga med samtidiga somatiska symtom.
I detta avseende skiljer sig PANS sannolikt inte nämnvärt från barn‑ och ungdomspsykiatrin i stort, där somatisk screening är viktig men ospecifik provtagning ofta har ett lågt diagnostiskt värde. Sammantaget talar detta för att en riktad utredning, baserad på anamnes och kliniska fynd, är mer ändamålsenlig än generell screening med bred och ospecifik provtagning, vilket riskerar att medföra onödigt obehag för barn, ökade kostnader och missvisande fynd.
