Vem som sagt vad om den palliativa vården
Skröder, Fürst och Todoulos anser i LT 51–52/2010 (sidan 3304) att jag framför kränkande uttalanden om den palliativa vården i min reflexion om Kierkegaard och den palliativa vården (LT 49/ 2010, sidorna 3153-5). De aktuella uttalandena var emellertid citat från Claes Brittons bok »Min mamma är död«. Bokens sista kapitel består av en intervju med en palliativ läkare.
Eftersom jag först trodde att intervjun var fiktion tog jag kontakt med Britton. Han berättade att läkaren hade både läst och godkänt texten. Rekommenderar läsning av boken – ni kommer då att förstå vem som säger vad och vem som kränker vem.
Tror egentligen inte vi är så oeniga – jag angav tydligt att inte alla inom den palliativa vården omfattar den aktuella läkarens värderingar. Men det förefaller samtidigt inte troligt att läkaren skulle vara helt ensam om sina värderingar.
Skröder, Fürst och Todoulos anser att det största problemet är att vården i livets slutskede är otillräckligt utbyggd. Jag instämmer. Men det vore olyckligt om vi i vår entusiasm över den pågående utbyggnaden avstår från att kritiskt granska den palliativa vårdens olika värderingar.
