Vi behöver en socialmedicinsk lex Maria
Vi anmäler och utreder individuella patientskador, medan de strukturella bristerna går under radarn.
Den debatt som har förts om vårdköerna i Region Skåne [1] aktualiserar en obekväm fråga. Enligt politiska företrädare minskar köerna, men samtidigt beskriver Niclas Ramberg, överläkare inom ortopedi vid Helsingborgs lasarett, hur äldre, sköra och multisjuka patienter väntar i upp till två år på operation och riskerar bestående funktionsnedsättning.
Båda utsagorna kan vara sanna, men frågan är om vi systematiskt följer upp för vilka köerna minskar, och för vilka de inte gör det?
Enligt lex Maria ska vårdgivare utreda och anmäla till Inspektionen för vård och omsorg när en patient drabbats av eller riskerat att drabbas av allvarlig vårdskada inom hälso- och sjukvården. Anmälan ska göras snarast efter att händelsen inträffat, och utredningen ska ge underlag för åtgärder som kan förhindra att liknande skador uppstår igen. Men vad händer när riskerna uppstår på systemnivå? När vissa grupper systematiskt får längre väntetider, sämre tillgång till vård eller sämre utfall utan att någon enskild händelse utlöser larmet?
Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig: »Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.«
Detta är inte en ambition, utan lag.
I en rapport om uppföljningen av jämlik vård i Region Skåne konstaterar jag och andra författare att möjligheterna till löpande analys av socioekonomiska skillnader och strukturella effekter är begränsade [2]. Uppdrag att analysera jämlik vård finns, men den organisatoriska och datamässiga kapaciteten är otillräcklig för systematiska uppföljningar.
När en kliniker ser en vårdskada hos en patient är det självklart att agera. Borde inte motsvarande professionella reflex aktiveras när vi på samhällsnivå ser tecken på att vissa grupper riskerar att systematiskt missgynnas?
Fångar vi upp vårdskador som sker på grund av strukturella brister, frågar Juan Merlo.
Frånvaron av strukturerad uppföljning av jämlik vård utgör i sig en patientsäkerhetsrisk. Utan systematiska uppföljningar riskerar vi att tala om kortare köer i genomsnitt, medan ojämlikheter döljs bakom medelvärdet. Medan väntetiderna minskar för dem med minst behov, så ökar de för de mest sårbara och osynliga.
Regionerna – Region Skåne i synnerhet – behöver inrätta socialmedicinska enheter med ansvar för kontinuerliga epidemiologiska uppföljningar av jämlik vård, så att strukturella risker kan identifieras innan de utvecklas till individuella vårdskador.
