Vi riskerar att förlora en generation av forskare
Nu behövs konkreta åtgärder som uppmuntrar – inte straffar – läkare som väljer en forskarutbildning.
Svensk sjukvård står inför ett växande problem som riskerar att få långsiktiga konsekvenser för både vårdkvalitet och medicinsk utveckling. Under de senaste åren har vi sett en tydlig nedgång av andelen läkare som går en forskarutbildning [1], och mycket talar för att trenden fortsätter.
Prognosen är särskilt bekymmersam i en tid då utvecklingen av nya behandlingar blir alltmer komplex. Nya möjligheter för diagnostik och behandling bygger i ökande grad på avancerade metoder inom molekylärbiologi, genetik, cellbiologi, AI och dataanalys. För att dessa landvinningar ska komma patienter till nytta krävs att läkare – med sitt behandlings- och diagnosmandat – deltar i forskningen redan på ett tidigt stadium.
Det är viktigt att understryka att de flesta som utbildar sig till läkare gör det för att arbeta kliniskt med patienter. En renodlad klinisk bana är och förblir ryggraden i sjukvården. Samtidigt behövs också läkare som väljer att kombinera kliniskt arbete med forskning, så att ny kunskap kan översättas till förbättrad diagnostik, behandling och prevention.
I dag är dock systemet utformat på ett sätt som snarare avskräcker än uppmuntrar denna karriärväg. Forskarutbildning innebär osäkra karriärperspektiv, en svag koppling till framtida kliniska tjänster samt ofta en tydlig ekonomisk förlust. En läkare som disputerar före specialistexamen förlänger i regel den totala tiden till specialistlön, vilket resulterar i ett lönetapp på miljonbelopp under en sedvanlig karriär. Det är dessutom på många kliniker svårt för läkare att få ledigt från det kliniska arbetet för att forska. Med dessa bristfälliga strukturer på plats riskerar vi att gå miste om en generation av forskande läkare.
Mot denna bakgrund vill vi lyfta tre nödvändiga policyåtgärder.
- Konkurrenskraftiga och jämförbara villkor under forskarutbildningen.
Läkare som doktorerar ska inte systematiskt förlora i lön, pension eller anställningstrygghet jämfört med kliniskt verksamma kollegor. Forskarutbildning måste betraktas som en strategisk investering i sjukvården. - Tydliga karriärvägar där forskningskompetens är meriterande för kliniskt avancemang.
Forskarutbildning och aktiv forskning bör ges reellt genomslag vid tillsättning av specialist- och överläkartjänster och andra ledande kliniska positioner. - Forskar-AT-tjänster bör ersättas av forskar-BT-tjänster. Forskning bör vara ett viktigt urvalskriterium när man anställer BT-läkare vid universitetssjukhusen.
Sverige har under senare år gjort betydande investeringar i avancerad forskningsinfrastruktur och nationella forskningsmiljöer. Dessa satsningar skapar stora möjligheter, men riskerar att inte utnyttjas fullt ut om vi inte samtidigt säkerställer återväxten av forskande läkare. Därtill finns risk för sekundära effekter i form av färre kliniska prövningar.
Bristfälliga strukturer gör att vi går miste om framtida forskare, skriver debattörerna.
Regionerna måste uppdatera sin inställning till lön, anställningstrygghet och tjänstestrukturer så att forskarutbildning inte innebär en ekonomisk bestraffning. Universitetssjukhusens sjukhusdirektörer och verksamhetschefer, som i praktiken avgör om forskning prioriteras i kliniken, bör avsätta forskningstid och skapa verkliga karriärvägar där forskningsmeriter väger tungt vid tillsättningar. Universiteten och de medicinska fakulteterna måste säkerställa att forskarutbildningen går att kombinera med klinisk tjänstgöring och att kombinationstjänster fungerar. Nationellt bör Sveriges Kommuner och regioner tillsammans med regionerna ta initiativ till en samlad överenskommelse om villkor och karriärvägar för forskande läkare.
På så sätt kan vi säkra nästa generations forskande läkare – inte förlora dem.
