»Plötsligt börjar mejlen om misstänkt forskningsfusk att välla in hos Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, NPOF. Alla från den mystiska fusk­jägaren ’Clare Francis’. Inflödet är så stort att det sätter myndigheten under stark press – men det leder också till att 16 forskare fälls för oredlighet.«

Så börjar en artikel (sidan 114) som berättar en historia som nog är okänd för många. Den handlar om människor som är fast beslutna att avslöja fusk och felaktigheter inom forskning.

En av dessa är den anonyma »Clare Francis«, som varit aktiv länge och lyckats hålla sin identitet hemlig. Hens anmälningar till NPOF ledde till ett omfattande arbete för de anställda på myndigheten, innan de 16 forskarna kunde fällas.

En annan fuskjägare är mikrobiologen Elisabeth Bik i USA. Sedan 2014 har hennes insats resulterat i minst 1 069 återkallade artiklar och 1 008 rättelser.

Oavsett drivkrafter är det ett imponerande arbete som utförs av dessa och andra personer som arbetar för att avslöja fusk och felaktigheter. Det är lätt att förstå professor emeritus Kjell Asplund när han säger detta om systematiska fusk­jägare:

– De har gjort oerhört viktiga insatser för forskningen. Vissa avslöjanden har haft implikationer för kliniska riktlinjer och klinisk praxis.