Den som finns kvar när något gått fel
Jag vet inte hur många gånger jag började skriva på den här krönikan – för att ämnet för den är så svårt och samtidigt berör något av det mest självklara som alla i sjukvården, inte minst läkare, har att förhålla sig till: nämligen att alla patienter inte kommer att bli bättre. Ibland blir de sämre eller dör. Oftast är orsaken deras tillstånd, men då och då beror det på sjukvården.
Misstag som aldrig borde ha gjorts görs ändå. Vid dessa händelser, där patienterna självklart är de första offren, står läkaren inte sällan som det andra. Om hur misstagen i vården kan traumatisera enskilda skriver Anna-Cajsa Torkelsson i Läkartidningen.
En viktig lärdom att dra från det reportaget menar jag är insikten om hur viktigt kollegornas stöd är när något går fel. Finns det öppenhet och förståelse, och någon som lyssnar, då kan den som gjort ett misstag komma vidare. Men om de övriga i gruppen vänder sig bort, om det blir tyst i fikarummet när just den läkaren kommer in, kan konsekvenserna bli svåra för den enskilda.
Detta är svårt att prata om, svårt att skriva om. Just därför behöver vi fortsätta.
