Sverige införde 1994 en ny yrkeskvalifikation inom allmänmedicin som fick namnet Europaläkare. Kraven för att utbilda sig till Europaläkare i Sverige har varit låga: två eller tre års tjänstgöring under handledning efter legitimation beroende på om man fullgjort AT eller inte. De som utbildat sig till allmänläkare i övriga EU/EES har kunnat få ut det svenska Europaläkarbeviset.
EU-kommissionen har de senaste åren haft invändningar mot Sveriges två kvalifikationer för allmänläkare: Europaläkare och specialist i allmänmedicin. Kommissionen anser att svensk lagstiftning strider mot direktivets krav på automatiskt erkännande för allmänpraktiserande läkare genom att det finns två olika yrkeskvalifikationer.
För att undvika en domstolsprocess i EU-domstolen har regeringen beslutat att ta bort yrkeskvalifikationen Europaläkare och endast ha kvar specialistbevis i allmänmedicin från och med juli i år.
Förslaget innebär att allmänläkare från andra länder inom EU automatiskt får svensk specialist­läkarkompetens, oavsett tre-, fyra- eller femårig utbildning. En arbetsgivare som efter halvårsskiftet nyanställer en läkare med ett nyutfärdat specialistbevis i allmänmedicin kan alltså inte utgå från att en allmänläkarutbildning motsvarar en femårig svensk ST i allmänmedicin.
Förra veckan tog Socialdepartementet emot remissvaren på departementspromemorian »Specialist i allmänmedicin en yrkeskvalifikation för läkare i allmänpraktik«. Läkarförbundet stödjer i huvudsak förslagen. Det finns goda skäl att erkänna allmänläkare från övriga EU/EES som specialister i allmänmedicin.
I en intern remissrunda i förbundet ges uttryck för oro som rör primärvårdens roll om specialiteten allmänmedicin urholkas, liksom för patientsäkerheten. Socialstyrelsen måste informera om att läkare med specialistbevis i allmänmedicin kan ha varierande utbildningsbakgrund. Ett stort ansvar faller nu på arbetsgivare att göra individuella bedömningar av kompetensen för att undvika patient­säkerhetsproblem och en urholkning av speciali­teten.
Läkares möjligheter att kunna arbeta i andra EU-länder är i grunden något positivt. Det skapar både nya karriärvägar och bättre utvecklingsmöjligheter. Av de yrkesverksamma läkarna i Sverige är 22 procent utbildade i ett annat land, vilket kan jämföras med 8 procent bland tandläkare.

Läkarförbundets förslag på insatser är:
• Att arbetsgivare vid nyrekryteringar dels låter specialister i allmänmedicin göra en självskattning av hur kompetent man är inom områden såsom psykiatri, äldrevård, barn- och mödrahälsovård, dels ser till att dessa kompetenser prövas eller att man visar dokumentation på att dessa moment ingått i utbildningen. Om arbetsgivaren trots vissa kompetensbrister väljer att anställa personen ska det finnas en kompetensutvecklingsplan.
• Att landstingen i utformningen av vårdvals­system tydligare definierar vilken kompetens specialisten i allmänmedicin ska inneha. I nuvarande formuleringar är det vanligt att det enbart står att läkaren ska vara specialist i allmänmedicin.
• Att Socialstyrelsen inrättar en särskild kompletteringsväg så att Europaläkare som utbildat sig i Sverige kan få specialistbevis i allmänmedicin.
• Att regeringen i nuvarande förhandlingar med andra medlemsstater i EU framhåller att minimiutbildningstiden för allmänläkare bör höjas från tre år till minst fyra år, men helst fem år.

Det är viktigt understryka att arbetsgivarens åtgärder inte får vara diskriminerande. Kompetensbedömningar måste ske på individnivå i varje enskilt fall.