Det viktigaste för vårdens framtid vad det gäller kvalitet och säkerhet är tillgång till välutbildad arbetskraft. Ett stort problem inom hälso- och sjukvården i dag är läkarbristen. Detta är problematiskt, speciellt för vården av de sjuka äldre.
Sedan lång tid har vi haft en skriande brist på psykiatrer, allmänläkare, företagsläkare och geriatriker, men även inom flera andra specialiteter. En tredjedel av läkarkåren kommer av åldersskäl att behöva ersättas under de kommande tio åren.
Mot denna bakgrund är det närmast obegripligt att statsmakterna inte har lagt sig i landstingens dimensionering av specialistutbildningen inom de stora bristområdena. I stället har allt krut lagts på grundutbildningens dimensionering, som utökats med två tredjedelar under de senaste tolv åren – en ganska trubbig åtgärd för att råda bot på bristen på specialister inom framför allt första linjens sjukvård. Denna handlingsförlamning står i stor kontrast till vad regeringen i övrigt är beredd att lägga sig i när det gäller landstingens hantering av hälso- och sjukvården.
För att få landstingen att göra rätt saker har man i snabb takt infört statliga stimulansbidrag för minskade vårdköer, mer registreringar i kvalitetsregister, bättre läkemedelsförskrivning, mindre sjukhusinläggningar av äldre, aktivare arbete med vårdvalsutveckling, korrekt ifyllda sjukintyg med mera.
Helt klart är att alliansregeringen gillar att styra landstingen med statliga stimulansmedel. Landstingen tycks också villiga att låta sig styras.

Det finns situationer där riktade statsbidrag är betydligt mer befogade än andra. Situationer där landstingen har ett nationellt ansvar mot till exempel Försäkringskassan eller gentemot varandra. Till det sistnämnda hör läkarförsörjningen. Utan en nationellt dimen­sionerad specialistutbildning drabbas lätt befolkningen i vissa geografiska områden när sjukhus och vårdcentraler får rekryteringsproblem. Hyrläkarmarknaden får på vissa platser en alldeles för stor betydelse för att hålla vården i gång. Problem som har funnits så länge vi kan minnas, även om bristspecialiteterna varierat en del över tid.
När det gäller utbildningen av specialistläkare finns en uppenbar risk att landsting i attraktiva arbetsmarknadsområden väljer att åka snålskjuts på andra. Eller att landsting med hygglig läkarbemanning väljer att spara pengar på utbildningen i hopp om att det löser sig innan de egna specialistläkarna går i pension. Det är precis det som har hänt och som förklarar en stor del av den ständiga obalansen.
Landsting med relativt god tillgång på en viss kategori specialister tenderar att inte utbilda fler än vad de själva tror sig behöva. Fast det borde vara tvärtom. Det vill säga att de som har gott om erfarna specialister tar det största utbildningsansvaret. För bara de med många erfarna specialisterna har tid att utbilda och handleda framtidens specialister.

Mot denna bakgrund är det obegripligt att regeringen ännu inte infört ett statligt stimulansbidrag på detta viktiga område. Varför införs inte ett utbildningsbidrag till ST-tjänsterna inom de stora bristspecialiteterna? Och varför har regeringen inte konstruerat en bonus till de landsting som lever upp till sin utbildningskvot?
Inom parentes frågar jag mig varför landstingen inte självmant skapar lokala stimulansmedel gent­emot sina vårdgivare på de förbättringsområden där nu regeringen tagit initiativ? I så fall hade ju regeringen kunna nöja sig med att stärka det generella statsbidraget med samma belopp och självstyrelsen förblivit mer intakt.
Varför är det först när regeringen delar ut en miljard för kökortning som det blir fart på vårdapparaten? Har landstingspolitikerna andra värderingar om vad som är god vård än vad rikspolitikerna har?
Uppenbarligen tycker inte landstingen att vårdköerna är ett lika stort problem som regeringen anser. Är det på samma sätt när det gäller vården av de mest sjuka äldre? När det gäller långa köer, bättre läkemedelsförskrivning och undvikbar sjukhusinläggning av äldre borde faktiskt inte staten behöva belöna landstingen för att de gör något.
Motsatsen gäller för den framtida läkarförsörjningen. Här behövs statens stimulansmedel.