Den senaste tidens medierapportering har visat på skriande brister i vården och omsorgen av äldre patienter i så kallade särskilda boenden. Förslag till olika lösningar har presenterats inför galgen. De förslag på lösningar som förekommit har många gånger varit i rätt riktning, men också varit otillräckliga.
Vad som är fundamentalt för mer långsiktiga förbättringar inom äldrevården och omsorgen är att åtgärda den minskade närvaron av läkare i den kommunala äldrevården till följd av Ädelreformen i början av 1990-talet.
En förändring i huvudmannaskap som innebar att kommunerna övertog en stor del av ansvaret för vården och omsorgen av äldre patienter som tidigare legat på landstingen med dessas tillgång på läkare.
Den otydliga ansvarsfördelningen som uppstod mellan kommuner och landsting gör att läkares medverkan kring äldre patienter allvarligt brister, och helhetssynen kring de äldre patienterna saknas.
För att komma tillrätta med bristerna föreslår Läkarförbundet att det inrättas en särskild »kommunöverläkare« som ges ett övergripande vårdansvar i respektive kommun för äldre i särskilda boenden och i hemsjukvården. Kommunöverläkarens huvudsakliga uppgift ska vara att se till att äldre får sina behov av läkarinsatser tillgodosedda. Det ska ske genom att kommun­överläkaren ansvarar för och ges de befogenheter som behövs för att åstadkomma en bättre samverkan mellan kommuner och landsting.

I dag saknar äldre i särskilda boenden ofta det stöd som en fast läkarkontakt på vårdcentralen kan ge. Det är vanligt att äldre patienter skickas fram och tillbaka mellan vårdcentralen, sjukhuset och sitt särskilda boende. Den helhetssyn och kontinuitet som äldre patienter – ofta med flera dia­gnoser – är i extra stort behov av, splittras sönder.
Det minskade antalet vårdplatser och nedkortade vårdtider på sjukhus, tillsammans med utvecklingen att fler äldre bor kvar hemma, har inneburit allt större krav på kvalificerad vård och omsorg i både ordinärt och särskilt boende.
Den alltmer kvalificerade vården och omsorgen kräver insatser även från den öppna specialistvården. Specialisterna – inte minst geriatriker och psykiatrer – bör ingå i team runt den äldre.
Något som allvarligt försvårar för läkare att påverka och delta i äldrevården är den stora bristen på specialister i allmänmedicin och geriatrik. Särskilda stimulanser behövs för att få fler läkare inom dessa områden.
Till alla läkares skyldighet hör att larma om risker i patientsäkerheten. Det får därför aldrig vara en företagshemlighet hur äldre patienter tas om hand inom vården och omsorgen. Missförhållanden ska aldrig tillåtas att tystas ner, och medborgarna ska aldrig förvägras inblick i denna vård.

Inom offentlig verksamhet är det olagligt att försöka ta reda på vem som lämnat en uppgift, exempelvis till en journalist. Det här skyddet, kallat efterforskningsförbud, gäller för anställda i kommunala och landstingsägda bolag, stiftelser och ekonomiska föreningar.
Samtliga privatanställda som arbetar i skattefinansierad vård och omsorg måste ges samma möjligheter som offentliganställda att påtala missförhållanden, utan att riskera repressalier.
Regeringen har aviserat att tillsätta en utredning i sommar om meddelarfrihet inom privat bedriven, men offentligt finansierad, vård. Nästa år ska regeringen också presentera ett förslag till en stopplagstiftning som ska göra det svårare för företag att flytta vinster utomlands i avsikt att undvika skatt.
SKL ska ges statliga medel för att hjälpa kommuner att bli bättre på att göra upphandlingar. Socialstyrelsen har fått uppdraget att utreda om det finns några skillnader i kvalitet mellan den privata och den offentligt drivna vården. Samtliga förslag välkomnas av Sveriges läkarförbund.
Men det räcker inte. Den medicinska kompetensen inom äldrevården måste höjas rejält. Dessutom måste den hjältemodiga vårdpersonalen som vågar avslöja missförhållanden, trots personliga risker, garanteras frihet från repressalier i alla former.
Patientsäkerhet är ett viktigare värde att visa lojalitet gentemot än att skydda aktieägare eller riskkapitalister.