Åldersdiskriminering kan definieras som negativ särbehandling på grund av ålder. Den här typen av diskriminering har varit i fokus för en livlig diskussion de senaste åren. År 2010 presenterades betänkandet »Ett utökat skydd mot åldersdiskriminering« (SOU 2010:60). Utredningens slutsats är att ålder bör få samma grundskydd som övriga diskrimineringsgrunder i diskrimineringslagen, till exempel kön, etnisk tillhörighet och sexuell läggning.
Ett förbud mot diskriminering som har samband med ålder bör enligt utredningen införas på följande samhällsområden: varor, tjänster och bostäder, allmän sammankomst och offentlig tillställning, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, socialförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, studiestöd och offentlig anställning.
Efter att remissomgången avslutats i december 2010 har ett lagstiftningsförslag tagits fram. Förhoppningsvis kommer förslaget att presenteras för riksdagen under detta år.
Hur agerar då statliga myndigheter när det gäller diskriminering på grund av ålder? Socialstyrelsen har som bekant ett tillsynsansvar för hälso- och sjukvården. I sitt tillsynsarbete har myndigheten uppmärksammat att vissa läkare överförskriver narkotiska läkemedel.
Vidare har Socialstyrelsen i sin kartläggning kommit fram till att överförskrivare »ofta återfinns bland äldre, ensampraktiserande och privat verksamma läkare« (»Överförskrivning av narkotiska läkemedel – En granskning i tre tillsynsregioner 2011«).
Via olika medier har det här budskapet fått stor spridning. Om man bemödar sig att läsa den utredning som ligger till grund för dessa svepande beskrivningar blir man förvånad över slutsatserna.
Socialstyrelsen avsåg att granska 60 ärenden som myndigheten hanterat mellan 2007 och2010, men lyckades inte finna fler än 47 ärenden. Av dessa var 6 läkare under 45 år, 29 läkare mellan 45 och 64 år och 12 läkare över 65 år. Knappast siffror som tillåter slutsatsen att överförskrivning är kopplad till ålder.
Rapportförfattarna frågade personal på 15 beroendemottagningar om deras uppfattning om »överförskrivarnas« anställningsform. På åtta mottagningar ansågs det inte finnas någon skillnad mellan offentlig och privat vård. På fyra mottagningar ansågs att det var vanligare i privat vård och på tre att det var vanligare i offentlig vård.
Av detta går det rimligen inte att dra slutsatsen att överförskrivning är ett problem i framför allt privat verksamhet.
Överförskrivning av narkotiska läkemedel är ett problem som bör uppmärksammas och beivras när det förekommer. Stora kostnader för läkemedel och vård kan sparas och mänskligt lidande i missbrukets spår minska.
Åtgärder mot läkare som missbrukar sin förskrivningsrätt är rimliga och nödvändiga. Socialstyrelsen kan utfärda prövotid, dra in förskrivningsrätt och ytterst återkalla legitimationen för dem som på olika sätt missköter sig i sin yrkesutövning.
Vad Socialstyrelsens företrädare nu förordar är dock en generell begränsning av förskrivningsrätten för äldre läkare. Det är en illa underbyggd åtgärd som inte bara missar målet utan också står i strid med kommande lagstiftning om förbud mot åldersdiskriminering.
Även om Socialstyrelsen nu hukar under en storm av kritik mot sättet att sköta sitt uppdrag bör dess företrädare tänka sig för innan de skjuter oskyldiga i sin iver att visa handlingskraft.
