Att »Almedala« är roligt men ansträngande. Under veckan uttöms gradvis hjärnan medan kroppen fylls på. Till slut liknar man ett bord. Platt upptill men med stadiga ben. För min del har tolv debatter under fyra dagar inneburit 4,5 timmars stående per dag. Stående på samma fläck med öronen öppna och huvudet på skaft. Ingen mat, bara Ramlösa har gjort skallen lätt och tanken luftig. Om kvällen har jag stått ytterligare en timme i Almedalen och lyssnat till partiledarnas retorik och därefter har jag med jämntjocka pelarben stått stadigt placerad under kvällsminglet.
Veckans utbud avspeglade aktuell sjukvårdsdebatt och gav en fingervisning inför höstens agenda.
Patientens delaktighet i sin vård är ett hett sjukvårdsämne. Myndigheten för Vårdanalys presenterade en internationell rapport där läkare i Sverige och Norge uppfattas som sämst på att ge information till patienterna. Anledningen kan kanske vara att vi inte hinner med vårt uppdrag. Det kan också bero på att medborgarna kräver mer och litar mindre på sina läkare än i andra länder. Hur som helst en intressant rapport som pekar i samma riktning som Commonwealth-studien i höstas. Resultaten ger oss en solklar anvisning inför hösten. Vi behöver utforska och träna kommunikation gentemot våra patienter. Vi behöver stärka och bekräfta vår läkarroll.
Stefan Carlssons myndighetsutredning väcker debatt. Han föreslår en tydligare statlig styrning där tolv statliga verk reduceras till fyra. Läkarförbundet är förespråkare för ett större nationellt grepp om hälso- och sjukvården. Det tror vi skulle ge en rättvisare och bättre vård. Förbundet ska med de glasögonen diskutera Carlssons förslag under hösten för att kunna ge en genomtänkt åsikt om vad vi tror kan göra skillnad.
Utvecklingen av det fria valet inom specialistvården är en annan aktuell fråga. Om reformen kommer att minska eller öka patienternas tillgång till specialistvård diskuterades under veckan av reumatolog- och neurologföreningen. I Stockholm kommer, inom kort eller omgående, många sjukhusspecialister att anställas på hel- eller deltid i den öppna vården utanför sjukhusen. Det krävs nya regelverk innan Läkarförbundet kan råda sina medlemmar att bege sig utanför vårt landstingskommunala pensionsavtal. Flera arbetsgivare i separata pensionssystem riskerar att kraftfullt urholka pensionen. Det krävs också ändamålsenliga regler för hur forskning och utbildning ska uppmuntras och ersättas.
Att Sveriges strategi borde vara att satsa på forskning allomvittnades. Regeringens forskningsproposition väntas till hösten och många symposier syftade till att positionera sig inför detta. Läkarförbundet förde fram incitamentens och möjligheternas betydelse för läkares intresse att forska.
Läkarförbundet framförde i flera sammanhang sin förvissning om att nuvarande vårdgaranti måste byggas ut med möjligheter till medicinsk prioritering och patientinflytande. Det är i den diskussionen svårt att förstå att Socialdepartementet inte tar fasta på Socialstyrelsens utredning om att nuvarande vårdgaranti och kömiljard ger undanträngningseffekter. De borde också lyssna på Läkarförbundets undersökning om orättvisor med nuvarande ordning.
Almedalandet var i år bättre och större än någonsin. Omkring 17 000 personer samlades varje dag i Visby och lyssnade till ett utbud av drygt 1 800 evenemang. Det myllrade av kreativitet, vetgirighet och förhoppningar om att kunna förmedla sitt budskap. Andra länder sneglar avundsjukt på vårt inspirerande ö-mingel. I år upprepade Danmark sin egen »Folkefest« i Almedalsanda på Bornholm. En stor delegation från Sydkorea var i Visby för att importera Almedalskonceptet.
Jag är nöjd med Läkarförbundets insatser under veckan. Att i utmärkt konkurrens kunna mer än fylla möteslokalerna är ett gott betyg åt valet av ämnen och upplägg.
Låt oss därmed njuta frukterna av ett annat gott fackligt arbete. Leve sommarsemestern!
