Den 31 januari överlämnade Patientmaktsutredningen betänkandet »Patientlag« till regeringen. Här föreslås en reform för att stärka patientens ställning i vården, bland annat genom en samlad patientlagstiftning och genom ökad valfrihet.
Makt är ett starkt ord. Utredningens namnval visar med all tydlighet viljan och ambitionen att ge större makt åt patienten. Patientlagens portalparagraf föreslås vara: »Lagen ska främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet.«
Det rör sig inte om någon föreslagen rättighetslag, utan en skyldighetslag . Anledningen är att inte få en utveckling mot en tidsödande och resurskrävande prövning av mål via rättsväsendet. I stället är fokus på vad landsting, vårdgivare och profession är skyldiga att erbjuda. Det är ett klokt val.

Mycket av innehållet i förslaget till patientlag är självklarheter för oss i sjukvården och sådant som vi redan arbetar med. Hälso- och sjukvårdslagen från 1982 har anpassats och uppdaterats flera gånger genom åren. Nu har tiden kommit för en större förändring. Förslaget till lagtext har dessutom skrivits med en sympatisk ambition av lättbegriplighet. Det ska inte bli en text som kräver juridisk utbildning och högskolepoäng i statskunskap för att begripas.
Kunskap är viktigt för att göra väl avvägda beslut. Det gäller i högsta grad vid olika ställningstaganden till vård och behandling. Utredningen föreslår att information till patienten ges ett eget kapitel i lagen. Den här informationen ska bland annat handla om hälsotillstånd, metoder för undersökning, vård och behandling, tidpunkter för vård, förväntat vård- och behandlingsförlopp, väsentliga risker för komplikationer och biverkningar samt eventuell eftervård.
Till stor del beskriver det här ett vanligt samtal mellan patient och läkare. Några kan kanske tycka att det är självklarheter och därmed onödigt att lagstifta om. Men det finns goda skäl att betona mötet mellan patient och läkare i en vardag där »produktion« blir ett allt vanligare begrepp på våra morgonmöten och det beställs ett antal anonyma ingrepp som ska levereras. Patient–läkarmötet är i mångt och mycket essensen, eller kärnan, i vården och viktigt för patientens förtroende för sjukvården.
Vidare föreslås exempelvis skrivningar som förtydligar behovet av information till barn och vårdnadshavare samt anhöriga, rätt till skriftlig information samt information om vårdgarantin och förebyggande åtgärder.

I utredningens förslag tydliggörs patientens ställning genom att ett eget kapitel vigs till frågan om samtycke. Hälso- och sjukvård får självklart inte ges emot patientens samtycke, om inte annat följer av lag. Frågan är hur samtycke ska uttryckas. Det finns ingen önskan om ett system där varje undersökning eller åtgärd föregås av onödig och tidsödande administration eller krav på signaturer för att hålla ryggen fri i senare ansvarsärenden. Ett sådant system skulle inte gagna patienten.
Patienten föreslås kunna lämna samtycke skriftligen, muntligen eller »genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker«. Det senare betyder till exempel om patienten söker vård för en åkomma så finns ett underförstått samtycke. I slutändan handlar det om att stärka patienten, utan att vältra över allt ansvar.
Reell makt har den som har ett val. Vårdval har inneburit att patienter i större omfattning under senare år har kunnat välja utförare. En begränsning är att patienter inte fritt kan söka planerad öppenvård i ett annat landsting. Eftersom de flesta söker vård i sin närmiljö är det sannolikt ingen stor patientström det handlar om.
Utredningen föreslår att patienter ska erbjudas öppenvård oberoende av om han eller hon bor i det aktuella landstinget. Hemlandstinget föreslås stå för vårdkostnaden – med brasklappen att hemlandstingets remissregler gäller.
Det är ett steg i rätt riktning mot fritt vårdval i hela landet oberoende av bostadsort. Det är inte rimligt att det finns så olika utbud av vård i olika delar av landet. Argumentet att invånarna genom sin rösträtt kan påverka vårdutbudet håller inte. För vilken invånare kan värdera om en landstingspolitikers tal i en valstuga innebär ett visst utbud av vård under kommande mandatperiod?