För fem år sedan larmade överläkare Franz Rücker om det miljardslöseri som pågår när fullgoda mediciner bränns för att hållbarhetstider på ­två eller fem år gått ut. Franz Rücker före­slog att Sverige skulle bli världsledande på förlängd hållbarhet.
Enligt svensk läkemedelsstandard ska varje läkemedel ha ett utgångsdatum; efter det datumet får läkemedlet inte användas. Hållbarhetstiden för de flesta läkemedel är av tradition två eller fem år. Att hållbarhet anges till just två år beror på att medlet testats efter två år och då varit fullgott.
Läkemedelsverket godkänner hållbarhetstider på basen av de lagringsstudier som läkemedelstillverkaren valt att redovisa. Verket får visserligen ha synpunkter på föreslagen tidsrymd, men har inte rätt att kräva studier om längre hållbarhetstid, även om inlämnat material stöder detta.
Läkemedel är konstruerade för att vara extremt hållbara. De ska klara passagen genom såväl magsäck som tarmvägg. Problemet är snarast att flera läkemedel aldrig bryts ned utan ackumuleras i vår natur och
i vårt dricksvatten. Den senaste rapporten gällde abborrar i våra sjöar som blivit mind­re riskmedvetna av Stesolid.
Våra läkemedel är till 90 procent persi­stenta, det vill säga de har praktiskt taget obegränsad hållbarhet. I många länder har försvarsmakten stora beredskapslager med läkemedel. De kontrolleras varje år kemiskt och fysikaliskt. Med tiden händer väldigt lite med substanserna. Här anser man att 15 års hållbarhet bör vara normen. Krav på ännu längre tid anses vara orealistiskt i dagens läge.

Amerikanska forskare presenterade nyligen en rapport där man analyserat gamla läkemedel från ett apotekslager i USA. Trots att utgångsdatum hade passerats med 28 till 40 år var 90 procent av angiven styrka bibehållen.
Uppskattningsvis fem till tio procent av alla läkemedel kasseras. Patienter, anhöriga och vårdpersonal uppmanas lämna överblivna läkemedel till apoteken för destruktion. Att datumet för hållbarhet gått ut är en vanlig anledning. Ett annat skäl är att namnen efter generiskt utbyte förvillar då det inte stämmer med läkemedelslistor.
Enligt en färsk utredning från Läkemedelsverket beräknas den totala mängden läkemedel som kasserats under år 2011 i Sverige uppgå till 1 500 ton. Allmänhetens kassation uppskattats till drygt 1 000 ton till ett värde av cirka 1,5 miljarder kronor. Ytterligare 400 ton har kasserats av apotek, partihandeln och slutenvård/sjukhusvård.
Många tjänar pengar på denna rundgång. Att förlänga hållbarheten hos läkemedel ligger inte i läkemedelsindustrins intresse. Läkemedelsverket borde verka för en minskad kassation genom att arbeta för förlängda hållbarhetstider och motverka omotiverat korta tider eller begärda förkortningar.

I dag är reglerna utformade så att förkortad hållbarhetstid kan begäras av tillverkaren utan någon motivering. Enligt Läkemedelsverkets rapport meddelade en stor läkemedelskoncern att den avsåg att förkorta hållbarhetstiden till tre år för samtliga sina registrerade läkemedel, och att man fortsättningsvis inte tänkte ansöka om längre hållbarhet än tre år för nyregistrerade läkemedel.
Som motivering nämndes behovet att minska kostnader.
De flesta av oss förlorar dock på denna »klimatfråga«. Utöver det ekonomiska slöseriet att elda upp fullt effektiva läkemedel och köpa nya är det heller inte etiskt försvarbart. Dagens läkemedel tillverkas ofta i Indien och Kina, i processer som orsakar stora skador på människor och miljö.
Jag håller med Franz Rücker: Sverige bör bli världsledande på maximal hållbarhet av läkemedel.
Läkarförbundet arbetar, via den europeiska läkarorganisationen CPME och via nätverket Läkare för miljön, för att EU ska re­glera dagens alltför korta hållbarhetstider som ensidigt gynnar läkemedelsindustrin.